Ett barns
öde i Sverige år 2003 - En dikt
Av Anita Saxton
|
|
MIN DOTTER får inte bo med sin kära mor
fast det är det hon allra helst och så gärna vill.
Hon rövades bort en höstkväll 2001
och det kändes förskräckligt illvilligt och still.
Fånge i Gävle sedan dess är hon!
Vi "får" träffas endast tolv gånger på
ett helt år,
alltså blott tolv gånger på tolv månader, á fyra
timmar
och detta kallas för "umgänge med
dottern"
Inte undra på att mor och dotter gråter i sina
hjärtan,
och det är där vi vår bära även den svåra
smärtan....
Det pratas i dag så mycket om barnens rättigheter,
barnets bästa...
Så hur kan det bli på detta sätt för en
åtta-åring?
Hur kan man bara få behandla och straffa ett barn
på detta vidriga sätt?
Varför får man kalla detta land för "världens
barnvänligaste land"?
Wow alltså! Sverige är förvisso fantastiskt,
avlångt och vackert,
men i mitt och i många andra drabbades förälders
tycke:
ETT ACK, SÅ BARNFIENTLIGT LAND!
Alltihopa känns väldigt grymt för en som bara
varit en god mor,
och tagit så väl hand om sitt barn, som en mor
skall göra!
Vad ska min dotter tro om denna s.k. rättstat? Om
poliserna? Om myndigheterna?
Varför lyssnade ingen på barnet? Varför togs det
inga hänsyn till henne?
Varför? Varför? Varför?
Göran Persson: var kommer barnen i Sverige in?
Jag vill ha ett svar från Sveriges Statsminister!
Sign. "anissan55@hotmail.com"
Barnfängelser? I Sverige?
Av Siv Westerberg
Carl
igen udsat for systemterror
Av Kirsten Skovbo