Ekot om incest

- sexuella övergrepp mot barn i en serie nyhetsprogram 1998

(förkortad version av originaluppsatsen)

 

Av Peter Klevius, antropolog, kriminolog

 

 

 

Peter Klevius är andra vice ordf. i NKMR. Han är sedan många år en skarp kritiker av socialstaten, statsfeminismen och den offentliga avogheten mot familjen och släktskap.

Den här uppsatsen skrevs som akademisk uppsats på Kriminologiska instutionen vid Stockholms Universitet hösten 1999.

Den återges här med författarens benägna tillstånd

 

 

 

Om en man gör sig skyldigtill incest med sin dotter

skall han fördrivas (från sin släkt)

(Hammurabi 1792-1750 f Kr)

 

 

Sammanfattning

 

Syftet med uppsatsen är att se om bilden av barns utsatthet för sexuella övergrepp, som den presenteras i en serie nyhetsprogram, överensstämmer med forskning på området. Ugångshypotesen är att programserien godtyckligt använder siffror om sexuella övergrepp mot barn i allmänhet och  kopplar samman dessa med sexuella övergrepp utförda av föräldrar. Ideologiska ställningstaganden baserade på bl.a. feministisk epistemologi antas ha präglat informationen.

 

Frågeställningen är om programseriens beskrivning av sexuella övergrepp mot barn som faller under anmälningsskyldigheten enligt Socialtjänstlagen är samstämmig med motsvarande självrapporteringsstudier. En ytterligare frågeställning gäller huruvida programserien passar in i en ideologiskt färgad kommunikationstrend som okritiskt fokuserar social uppmärksamhet på sexuella övergrepp mot barn utförda av föräldrar.

 

Som jämförelsematerial har forskningsresultat från självrapporteringsstudier om sexuella övergrepp mot barn sammanställts så att prevalensen far/dotterincest (eller närmast förekommande förövargrupp) samt prevalensen samtliga sexuella övergrepp mot barn, åskådliggjorts. Dessutom har feministiska perspektiv samt  möjliga negativa effekter av ensidig fokusering diskuterats.

 

Med kvalitativ innehållsanalys har utsagor om förekomst av sexuella övergrepp mot barn samt om anmälningsskyldighet enligt Socialtjänstlagen extraherats ur programinslagen och analyserats.

 

Utmärkande drag var att programserien i förhållande till självrapporteringsstudierna genomgående ger en vilseledande bild av sambandet mellan sexuella övergrepp mot barn och anmälningsskyldigheten enligt Socialtjänstlagen. Självrapporteringsstudierna visar i stället att föräldrar, dvs. den förövargrupp som främst associeras med anmälningsskyldigheten, är minst representerad och av dem, proportionellt, allra minst de biologiska. Det framkom även att anmälningsskyldigheten till sin innebörd borde förtydligas. Programserien passar även in i en ideologisk kommunikationstrend som innebär att social uppmärksamhet ensidigt och okritiskt  fokuseras mot föräldraövergrepp.

 

 

Bakgrund........................................................................................................................ 2

Syfte och frågeställning................................................................................................. 4

Kriminologiska aspekter............................................................................................... 4

Anmälningsskyldigheten enligt SOL § 71.................................................................... 5

Ideologiska perspektiv på incest.................................................................................. 6

Från incest till sexuella övergrepp mot barn................................................................ 7

Från kontroll till kontrollskador.................................................................................... 8

Följder för barn av ogrundade anklagelser.................................................................. 9

Medias ansvar............................................................................................................. 10

Forskning om sexuella övergrepp mot barn............................................................... 11

Mörkertal..................................................................................................................... 12

Forskningsresultat....................................................................................................... 13

Sammanfattning av forskningsläget........................................................................... 16

Beskrivning av metod.................................................................................................. 17

Datainsamling.............................................................................................................. 18

Utdrag ur Ekots programserie med analys och kommentarer.................................. 19

Slutsatser..................................................................................................................... 27

 

 

Bakgrund

 

Nyhetsprogrammet Ekot på Sveriges Radio gjorde under tiden 16-28.2.98, en programserie i 18 avsnitt om sexualbrott mot barn. Ett centralt tema var oron för att alltför få misstankar om sexuella övergrepp upptäcks och anmäls enligt Socialtjänstlagen (SOL) § 71. Som grund anfördes  bl.a. att mellan 6000 och 11500 barn årligen utsätts för sexuella övergrepp som t.ex. incest. Uppsatsen handlar om denna programserie. Observera att begreppen incest och sexuella övergrepp i hemmet, beroende på sammanhang, kan avse såväl föräldrar som andra förövare, inklusive barn, i hemmet.

 

Bl.a. Martens (1989:14) och Sariola (1990:25) har pekat på kvinnorörelsernas kraftfulla engagemang beträffande sexuella övergrepp i hemmet. Inledningsvis vill jag därför belysa några ideologiska aspekter på fenomenet misstänkta sexuella övergrepp inom familjen utgående från feministiska ståndpunkter. Även möjliga, skadliga bieffekter av den snabbt framväxta (över?)medvetenheten om brottet berörs. Därefter följer en genomgång av självrapporteringsstudier om incest och andra sexuella övergrepp på barn. I analysdelen tar jag upp material  från programserien och jämför med prevalensstudierna. I diskussionsdelen tolkas resultaten utgående från frågeställning och litteraturgenomgång.

 

Enligt Sariola är antaganden om förekomst av incest ofta osäkert förankrade i  forskningen och prevalens- och incidensuppgifter som lyfts fram används ofta godtyckligt eller möjligen ideologiskt. Enkäter som kartlägger sexuella övergrepp mot barn är dessutom ofta ospecificerade vad gäller förövaren samt var övergreppet inträffat (Sariola, 1990:26). Att koppla samman misstanke om övergrepp i hemmet av föräldrar med forskning om ospecificerade sexuella övergrepp kan då bli vilseledande. Vidare utgår jag från Sariola vad gäller antagandet att fokuseringen på misstänkta sexualbrott, av ideologiska skäl, oproportionellt riktar sig mot föräldrar, framförallt fäder (ibid. 25).

 

Skjørten varnar, utgående från kvinnomisshandelsproblematik, för att negligera vidden av ”oönskade sidoeffekter” (min övers.) då det gäller misshandel i hemmet och sexuella övergrepp (Skjørten, K 1997:12). Enligt Besharow är det angeläget att få ned andelen ogrundade anmälningar baserade på löst tolkade s.k. beteendeindikatorer (Besharow, 1986). Vittnespsykologen Hellblom-Sjögren menar att SOL § 71 genom sin utformning får anmälningarna att hamna i en "informationsrundgång" i myndigheternas alltmer institutionaliserade samrådsgrupper. Detta leder slutligen till att samtliga medlemmar i dessa utgår från att det faktiskt rört sig om incest oavsett sakskäl föreligger eller ej (Hellblom-Sjögren, 1997:327).

 

Följden av en anmälan enligt SOL § 71 är ofta det kraftfulla interveneringsverktyget tvångsomhändertagande enligt LVU (Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga). Dess urvalskvaliteter, genomförandepraxis, effekter och följdverkningar har gett resultat som ofta varit oförenliga med dess syfte och kan därför kritiseras utgående från forskningsresultat på området (jmf       t ex, Bohman 1981, Carlsson 1995, Flinn & England 1995, Klevius 1996 och 1997 i artiklar, Edwardsson 1996 och Vinnerjung  1993 och 1996).  Kritik har även framförts i socialberedningens betänkande om barns behov och föräldrars rätt 1986:20  mot den otydliga formuleringen "…annat förhållande i hemmet…". i LVU § 2. Eftersom den inte överensstämmer med FN:s Barnkonvention föreslås den därför strykas (SOU, 1986/20:304). Då barnskydd vanligen innefattar en förebyggande aspekt blir domslut i LVU-mål lätt föremål för den i förhållande till andra mål omvända rättssatsen ”hellre fälla än fria” (hellre skydda än eventuellt fara illa) vilket kan ifrågasättas ur rättssäkerhetssynpunkt. Agneta Pleijel, författare som på TV (Guldburen) presenterat ett uppmärksammat fall av misstänkt men inte styrkt incest samt åtföljande oåterkalleliga tvångsomhändertagande[1], skriver: "Yttranden som då och då förekommer i debatten och som går ut på att vi har för stor 'föräldramakt'  är när man ser till lagen och möjligheterna att tillämpa den närmast absurda" (Pleijel, 1991:243).

 

Hypotes: Ekots serie om incest är otillbörligt ideologiskt färgad och detta kommer till synes i ett partiskt och osakligt framställningssätt som: (A) godtyckligt använder siffror om sexuella övergrepp mot barn i allmänhet och  kopplar samman dessa med sexuella övergrepp utförda av föräldrar (B) och därigenom oproportionellt starkt och vilseledande fokuserar på den privata sfären samtidigt som (C) de negativa aspekterna av obefogade anmälningar/samhällsingripanden förblir otillräckligt belysta.

 

 

Syfte och frågeställning

 

Syftet med uppsatsen är att studera om bilden av barns utsatthet för sexuella övergrepp och därmed sammanhängande anmälningsskyldighet i Ekots nyhetsserie överensstämmer med forskning på området samt om den passar in i sammanhanget rådande ideologiska strömningar som representerar en allmän och okritisk kommunikationstrend i medier om barnskydd och som kan stå i motsats till Radiolagens krav på saklighet och opartiskhet.

 

Frågeställningen är om Ekots beskrivning av sexuella övergrepp som faller under anmälningsskyldigheten enligt Socialtjänstlagen § 71 är samstämmig med resultat från självrapporteringsstudier. Genom att uppdela dessa i sexuella övergrepp generellt och sexuella övergrepp utförda av förälder (eller närmast motsvarande förövarkategori) erhålles ett jämförelsematerial till programseriens uttalanden om “…alla forskningsrapporter som finns…” samt “En klar majoritet av de barn som utsätts för till exempel incest…” (se nedan). En ytterligare frågeställning gäller huruvida programserien passar in i en ideologiskt färgad kommunikationstrend (jmf. Weber nedan) som utmärks av att social uppmärksamhet fokuseras på sexuella övergrepp utförda av föräldrar och att ringa hänsyn tas till negativa bieffekter av denna fokusering..

 

 

Kriminologiska aspekter

 

Garland poängterar i sin översikt av teoretiska ansatser inom kriminologin vikten av multidimensionella och pluralistiska förhållningssätt (Garland, 1990:280).

 

Lagstiftning är i hög utsträckning influerad av byråkratiska organisationer (Chambliss, 1969:84). Dessa representeras på olika sätt i lagstiftningsarbetet och i den slutliga lagprodukten beroende på hur stark ekonomisk och politisk position de har (Chambliss & Seidman, 1971:473-474). Enligt sociologen Alf Ronnby föreligger dessutom ett sammanhållande och i grunden odemokratiskt egenintresse inom socialstaten (Ronnby, 1981).

 

Lagstiftning som instrument för nytta,  dvs. en del av produktionen i samhället, accentuerades i och med moderniteten (Christie, 1994:182). Minskat ömsesidigt stöd människor emellan har sedan fått till följd att välfärdsstatens moraliska bas undergrävts. Dessa förändringar utgör även en drivkraft bakom det stigande antalet brottsregistreringar (ibid., 53-54). Då det gäller fokuseringen på utvalda brottsformer anför kriminologen Phil Scraton gatuvåld som i början av 80-talet lyftes fram som innerstädernas mest signifikanta, sociala problem samtidigt som t.ex. våld mot kvinnor och rasistiska dåd underrapporterades (Scraton m.fl.., 1987:147). I slutet av 70-talet (USA) och början av 80-talet (Sverige) resulterade dock energiska påtryckningar från bl.a. kvinnorörelsen i att den s.k. incestdebatten tog ordentlig fart och att fokuseringen därigenom kraftfullt kom att riktas mot denna speciella typ av brott (Martens, 1989:13-17).

 

 

Anmälningsskyldigheten enligt SOL § 71

 

SOL § 71, 1:a stycket, (giltig till och med 31.12.97):

 

Var och en som får kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet eller annars behandlas där på ett sådant sätt att det är fara för hans hälsa eller utveckling bör anmäla detta  till socialnämnden.

 

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra

myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är

skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om de i sin

verksamhet får kännedom om något som kan innebära att

socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Detta

gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan

anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom

yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och

ungdom eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet

inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område.

För familjerådgivning gäller i stället vad som sägs i tredje stycket

 

I Socialtjänstkommitténs huvudbetänkande till ny socialtjänstlag noteras att då anmälningsuppmaningen till allmänheten kräver kännedom om att ett barn far illa kan felaktig anmälan leda till åtal om förtal vilket, enligt kommittén, är olyckligt ur ett barnskyddsperspektiv. Kommittén förordar därför omformuleringar (1994/139:470-471). Fr o m 1.1.98 har paragrafens första stycke följande ordalydelse:

 

Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd bör anmäla detta till nämnden.

 

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och ungdom eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. För familjerådgivning gäller i stället vad som sägs i tredje stycket.

 

I andra stycket i SOL § 71 gäller, i motsats till anmälningsuppmaningen i första stycket, såväl skyldighet att anmäla som att det inte krävs kännedom om att ett barn far illa. Även uppgifter som är svårbedömda eller obestyrkta skall anmälas (SOU 1994/139:470). Av betydelse i sammanhanget är också att SOL § 51 ger utrymme för förtal och missförstånd i anmälan och utredning. Norström & Thunved  sammanfattar från förarbeten: ”Det måste dock många gånger vara befogat att också anteckna uppgifter som har subjektiv karaktär...” (Norström & Thunved, 1991:105). I en kommentar till förslag om utvidgning av anmälningsuppmaningen i SOL § 71 konstaterar den parlamentariska kommittén för översyn av socialtjänstlagen att: "…man med utgångspunkt i barnets bästa måste acceptera en och annan obefogad anmälan hellre än att anmälan inte sker i de fall barn kan fara illa". Kommittén erkänner de ökade riskerna för integritetskränkning som detta innebär men konstaterar samtidigt att socialnämnden i de flesta fall kan avskriva ärendet innan alltför integritetskränkande åtgärder hunnit sättas in (SOU:1994/139:470).

 

Ett problem med SOL § 71 utgörs av att lagtextens “…något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa…” inte närmare specificeras. Socialstyrelsen har inte heller uttalat sig i frågan. Enligt LVU (Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga), som utgör  socialnämndens främsta redskap för tvångsvård av barn som far illa, omfattas, i likhet med SOL § 71 i sin senare utformning enligt ovan,  barn och unga som far illa såväl i (miljöfallen) som utanför hemmet (beteendefallen). I vilken utsträckning sexuella övergrepp från kamraters sida omfattas av anmälningsskyldigheten enligt SOL § 71 och huruvida det i såfall skall gälla förövaren eller offret eller bägge är oklart.

 

 

Ideologiska perspektiv på incest

 

Många feminister både definierar och förklarar brott mot kvinnor och barn i hemmiljö som utslag av manlig makt (King, 1997:40-42). En övergripande definition på feminism utgår, enligt Humm, från att kvinnor blir orättvist behandlade pga. sitt kön och inkluderar tanken om lika rättigheter för kvinnor men även ideologin om en social transformering i syfte att skapa en värld för kvinnor. Gemensamt för alla feminister är att de delar ett kvinnoperspektiv (Humm, 1989:74-76). En stor del av feministisk epistemologi går ut på att kvinnor och män har olika sätt att ta till sig kunskap. Feminister känner sig, enligt filosofen Simon Blackburn, medvetna om att den maskulina självbilden är en potentiellt förvrängd bild av vad tankar och handlingar egentligen borde vara. Det är dock oklart huruvida individuell kapacitet och träning lika väl som genus kunde förklara hur kunskap förvärvas (Blackburn, 1996:137).

 

En strängt dikotomisk sexuell identitetsuppbyggnad och därmed sammanhängande sexuella relation mellan barn och förälder av motsatt kön har kritiserats av feministiska forskare som i stället  vill tolka alla sexuella relationer mellan föräldrar och barn som våldtäkt (Herman & Hirschman, 1981). Många feminister som i och för sig inte delar den psykoanalytiskt influerade särartsfeministiska hållningen godkänner dock att feminister i strategiskt syfte och operationellt utnyttjar föreställningar om sexualitet och kön (Spivak, 1990).

 

Den manliga makten,  dvs. de patriarkala förtrycksstrukturerna, återfinns enligt många feminister i formerna för släktskapsband. Genusdomäner som institutionaliseras inom ramen för familj, släktskap och samhälle överförs som en upprepad och genusspecifik (gendered) modell från en generation till en annan (Collier & Yanagisako 1987:7, 109).

 

Enligt Finkelhor var det på 70-talet lätt för de sedan tidigare kända kvinno- och barnskyddsgrupperna att med förenade krafter göra incestproblematiken känd även om man gjorde det från olika utgångspunkter. Där barnskyddsrörelsen närmast såg dysfunktionella familjemönster identifierade kvinnorörelsen barn och kvinnor som svagare och förtryckta parter under patriarkal hegemoni. I linje med detta uppstod i många fall ett offerperspektiv oförenligt med tanken om återförening av familjen  (Finkelhor, 1984:3-4).

 

Som en följd av kvinnorörelsernas motreaktion mot den sexuella liberalismen på 60 och 70-talet uppvisar statistiken för anmälda sexualbrott under åren 1969-1984 formen av ett U där lägsta punkt uppnås 1976[2]. Från att i slutet av 60-talet främst ha gällt brott utanför familjen blir det i stället brotten inom familjen[3] som överväger och som, enligt Martens, som trend verkar vara bestående (Martens, 1988:68-70). Samtidigt har det feministiska perspektivet även lett till att sexuellt våld i bl.a. USA kommit att utgöra den största ökningen av forskning inom sociologi, psykologi och kriminologi (Kelly & Radford, 1987).

 

Enligt Skjørten har kvinnorörelsens strategiska lobbying fått spela en avgörande roll i kampanjen mot övergrepp i hemmet. Hon noterar även att den stora tilltron till rättsväsendets förmåga dessutom har öppnat vägen för påtryckningsgrupper som vill hävda att just deras speciella intresseområde behandlas styvmoderligt (Skjørten, 1997:1-4). Den feministiska rörelsens starka framtoning i media kring frågor om incest har rönt kritik av andra kvinnliga journalister. Enligt Ingrid Carlqvist på Kvällsposten finns det tyvärr många feministiskt influerade kvinnor på redaktionerna "som tror att alla kvinnor är goda och alla män är onda och alltid ljuger" (Carlqvist, 1998).

 

 

Från incest till sexuella övergrepp mot barn

 

Incest i klassisk bemärkelse förknippas vanligen med släktband,  dvs. den uppsättning  kulturellt definierade sociala relationer som baseras på gemensam härkomst från tredje person. Sociala släktskapsrelationer kan antingen ses som baserade på biologi (Gellner, 1973:154-162) alternativt tolkas så att det endast är det sociala släktskapet som har betydelse och att incesttabut som sådant därför är av underordnad betydelse pga. dess olika meningsinnehåll i olika kulturer (Needham 1971:24-34). Robin Fox noterar att Sverige då det gäller incest intagit en “avslappnad attityd” (Fox 1994:38). Ett exempel på detta är förslaget till ny sedlighetsförordning 1976 där  Alström i ett yttrande anser det som logiskt och rimligt att inte ta hänsyn till biologiskt släktskap utan enbart beroende- eller vårdnadsställning (SOU 1976:9).

 

Mey och Neff refererar till Gagnon och Simon (1967); Tormes (1968); Meiselman (1978); Justice och Justice (1979); samt Renvoize (1978),  då de hävdar att forskare allmänt är överens om att incest numera inkluderar all sorts erotisk aktivitet eller beteende mellan familjemedlemmar (som inte är äktenskapspartners) eller surrogatfamiljemedlemmar  dvs. vuxna som delar en primär grupptillhörighet med barnet (Mey & Neff, 1986:44-45). Enligt en vidare definition rör det sig om sexuellt opassande handlingar eller handlingar med sexuella övertoner utförda av en eller flera personer som åtnjuter auktoritet pga. fortlöpande emotionell bindning till barnet (Blume, 1990, p. 4). Brottsbalken kap. 6 § 4 (se bil. 3) beskriver offret som person under 18 år som är avkomling till eller står under gärningsmannens fostran eller vars vård eller tillsyn hos denne grundar sig på ett myndighetsbeslut.

 

En teoretisk upplösning av kategorin sexuella övergrepp i riktning nedåt mot biologisk far/dotter-incest kunde t.ex. se ut som följer. Observera att varje övre steg innefattar varje nedre steg.

 

1)  sexuella övergrepp

2)  mot barn

3)  som är närstående

4)  i hemmet

5)  av en vuxen förövare

6)  som är en föräldragestalt

7)  som är fader

8)  och biologisk fader

 

Knudsen och Haarberg  konstaterar beträffande sexuella övergrepp mot barn att: "Det är ett övergrepp när en vuxen använder - eller utnyttjar - den position som ålder, släktskap eller annan auktoritet ger till att kränka ett barns integritet för att tillfredsställa egna behov (Knudsen och Haarberg, 1985:12-13). Med denna definition (vuxen) inbegrips dock inte barns sexuella övergrepp mot varandra.

 

Martens refererar till Peters m fl. (1986) då han konstaterar att forskare inte varit

överens om huruvida övergrepp från kamraters sida skall inkluderas samt till Finkelhor (1979) och dennes förslag om att gärningsmannen måste vara minst fem år äldre då barnet är 12 år eller yngre och minst tio år äldre då barnet är mellan 13 och 16 år.  Vidare hänvisar Martens till Fromuth (1983) som gör tillägget att gärningsmannen måste vara minst 16 år (Martens, 1988:76).

 

Enligt LVU betraktas en person som barn fram till 18 års ålder  (Norström & Thunved, 1991:153). Brottsbalken, lag (1994:1499) § 4, som trädde i kraft 980701 noterar åldersgränserna 18 och 15 år samt i straffskärpningstillägget offrets "låga ålder". Kriminalstatistiken över sexualbrott följer den juridiska definitionen på barn, nämligen person under 15 år (Martens, 1988:67). Lagrummet återfinns i Brottsbalken kap.6, § 4 (se bil. 3).

 

 

Från kontroll till kontrollskador

 

En bärande tanke i Foucaults historiska analys av sexualiteten är att staten, sedd som maktfaktor, alltmera dominerar inflytandet över denna (Foucault 1981). Staten har också hellre att göra med individer än släktgrupper eftersom de förra är så mycket lättare att kontrollera (Fox, 1993:184). Den svenska lagstiftaren poängterade i början av 80-talet att man skulle "särskilt uppmärksamma de olika former av sexuella övergrepp inom familjen som i dagligt tal går under beteckningen incest samt att man i den straffrättsliga lagstiftningen med eftertryck gör klart att övergrepp inom familjen skall beivras (Prop. 1983-84/105:27-28).

 

Centralstyrda institutioner för maktutövning har, då det gäller barnskydd, ett givet övertag mot sina potentiella kritiker. Att kritisera åtgärder rubricerade som barnskydd är en otacksammare uppgift än att agera för ytterligare åtgärder trots att syftet i bägge fallen kan vara för "barnets bästa". Ett exempel  på detta belyses av att Socialstyrelsen fann sig föranledd att ge ut en rapport "Barnet i rättsprocessen" pga. ett fall där en psykolog, en vuxenpsykiater och en advokat "…som alla ingår i en välkänd krets som principiellt underkänner samhällets skyldighet att ingripa till skydd för barn", medverkade (SOS-rapport 1995/21:50). Att vara motståndare till utnyttjande av barn, noterar Underwager och Wakefield, är ett säkert sätt att framstå som ädel, ren och på "änglarnas" sida (Underwager & Wakefield, 1988:409).

 

Exempel på hur skadliga överreaktioner kan uppstå inom barnskyddsverksamhet är den s.k. "Cleveland-skandalen" som i korthet handlade om att man på lokalplanet ville ha en aktivare och mera framgångsrik barnskyddsverksamhet speciellt inom området för incest. För det ändamålet anställdes en i frågan engagerad barnläkare som på en incestkurs hade fått lära sig att en viss typ av analreaktion indikerade sexuella övergrepp. Hennes och hennes medhjälpares oro och kraftiga engagemang för barnens bästa ledde till att 121 barn från 57 familjer på kort tid, huvudsakligen under maj-juni 1987, diagnosticerades med analmetoden och befanns ha varit utsatta för sexuella övergrepp. Barnen omhändertogs omedelbart och fäderna polishämtades medan modern blev kvar i hemmet. Endast några få barn blev slutligen föremål för samhällsvård när misstagen, pga. den stora anstormningen[4], uppdagades. Ett utmärkande drag i skandalen var att högre tjänstemän inte vågade gå emot de lägre pga. att det handlade om att skydda barn[5] (Butler-Sloss, 1987).

 

Även den statliga utredningsapparat som ligger till grund för lagstiftningsarbetet uppvisar stora brister särskilt då det gäller feministiska frågeställningar. Nästan hälften av materialet i ett urval offentliga utredningar visade sig vid granskning vara ”gripet ur luften” vad gäller data, metod och analys. Dessutom var slutsatserna illa underbyggda i 17 av 20 betänkanden (Lemne, 1998).

 

Den normala tiden för en brottsrubricering att gå från initiativ till allmän policy är i USA 25,6 år medan den för utnyttjande av barn varit fem gånger snabbare (Nelson, 1984). Skjørten benämner detta ”överkommunikation” då det gäller brott i hemmiljö (Skjørten, 1997:7). Termen "kontrollskador",  dvs. negativa och oöverskådliga biverkningar uppkomna t.ex. pga. striktare rättsliga procedurer, har tidigare kommit till användning då det gällt rättsliga överreaktioner beträffande drogrelaterade brott men kan, enligt Skjørten, möjligen också appliceras på sexuella övergrepp i hemmet (ibid., 1997:12).

 

 

Följder för barn av ogrundade anklagelser

 

“Tänk inte utan anmäl genast!”, uppmanar Dagerborg och fortsätter: “Anmälningsskyldigheten bör vara absolut, eftersom den är barnets enda garanterade skydd utanför familjen (DN Debatt 990108). Men hur skydda barn

mot deras beskyddare? frågar sig Jopt och hänvisar till mängden exempel på inhuman behandling av barn i utredningar om incest:

 

"How to explain that fundemental human rights, as carefully formulated in international treaties like the European Convention of Human Rights or the UN Convention on the Rights of the Child, appear sometimes to be ignored completely by the very individuals for whom the protection of children's psychological integrity and emotional welfare should be a central professional commitment?" (Jopt, 1995:22).

 

Underwager och Wakefield rapporterar från klinisk barnpsykiatrisk verksamhet att barn som grundlöst utsatts för myndighetsingripanden efteråt uppvisar stressymptom som de tidigare inte haft samt en minskad tilltro till föräldrarnas förmåga att skydda dem (Underwager & Wakefield, 1988:327-330).  Ett annat problem för barnen utgörs av falska incestbeskyllningar i samband med separationer. Av 205 anmälda incestfall i USA var 83 % i samband med skilsmässor. Av dessa var 71 % falska. Underwager & Wakefield refererar även en studie av Dwyer där 77 % av skilsmässorelaterade incestfall visade sig vara påhittade (“hoax cases”). Enligt Benedek och Schetky, citerad i Underwager & Wakefield,  får den anklagade föräldern inte längre träffa sitt barn då “systemet träder in”. Barnen i sådana fall får ofta inte ens efteråt tillgång till sina fäder och har sålunda åsamkats skada jämfört med förhållandena före anklagelsen. (Underwager & Wakefield, 1988:294-295).

 

Enligt LVU § 2 skall (tvångs-)[6] vård beslutas om det pga. misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. "Med begreppet 'otillbörligt utnyttjande' avses i första hand att någon av föräldrarna  utnyttjar barnet sexuellt (min kursiv.)" (Norström & Thunved, 1991:156). I praktiken innebär det att socialnämnden kan omhänderta barnet,  dvs. flytta det till en plats utanför hemmet och (enligt Vinnerjung) vanligen även utanför barnets släktkrets (Vinnerjung, 1993). Initiativet kommer vanligen via en anmälan.

 

Riskfaktorer med den fosterhemsvård som vanligen är följden av intervenering enligt LVU är främst låg utbildning, ingen "familj för livet" samt svagt externt stödsystem. Fosterbarn har även i hög utsträckning fått svaga sociala positioner i vuxenlivet  Empirin från registerdatastudier ifrågasätter dessutom socialvårdens förmåga att identifiera familjer vars barn antas bli avvikande vuxna (Vinnerjung. 1996:238-239).

 

 

Medias ansvar

 

I Radio- och TV-lagen samt i sändningstillståndet står det bl.a. att Sveriges Radios (SR) sändningsrätt skall utövas opartiskt och sakligt och att programverksamheten skall präglas av demokratiska värden. Vidare skall utrymme ges åt en mångfald av olika åsikter och meningsriktningar. Dessutom föreskrivs att SR skall vara självständigt i förhållande till stat och andra maktgrupper och intresseorganisationer.

 

Martens påpekar att flertalet utsatta barn hade kunnat avvärja övergreppen om de känt till sin rätt att göra det. 90 % av förövarna anser att massmedia skulle ha kun-nat påverka deras beteende vid tiden för det första övergreppet och 40 % anser att de helt skulle ha låtit bli (Martens, 1989:168, 174). Dessvärre underordnas medias brottsrapporteringar av andra intressen vilket medför att bilden av brott, förövare och offer i hemmiljö i stället förvrängs och myter förstärks (Skjørten, 1997:2).

Massmedia lever i en slags institutionaliserad  symbios med  "professionella avlopp" (min översättning av "professional outlets") anser Nelson, citerad av Wakefield & Underwager. Experter ger journalister tillgång till färsk information i utbyte mot publicitet (Wakefield & Underwager, 1988:407). Eftersom ”misshandlat barn-syndrom” (battered child syndrome) liksom sexuellt utnyttjande av barn är företeelser som alla kan engagera sig mot och ingen för är risken för ensidighet och till och med hysteri uppenbar. En sexårig flicka mördades av sin mamma och sin mormor för att hon inte skulle få träffa sin incestmisstänkte men friade pappa och farfar. Mor och mormor tog därefter sina egna liv. Elmér påpekar att myndigheterna  i stort sett verkade ha agerat enligt bestämmelser och praxis (Elmér, 1998).  Trots, eller möjligen pga. detta, slutade ärendet i en tragedi där det missriktade skyddet av barnets bästa kan sammanfattas i moderns och mormoderns avskedsbrev där de säger sig vilja skydda barnet mot ett samhälle styrt av pedofiler. Elmér talar om "den korstågsanda som omger incestbrottet" (ibid.).

 

 

Forskning om sexuella övergrepp mot barn

 

Enligt Martens är det en väletablerad åsikt i den metodologiska debatten inom kriminologin att offerundersökningar om känsloladdade och personligabrottsområden som sexuella övergrepp är mindre tillförlitliga (Martens, 1990:143). Statistisk urvalsmetod och datainsamlingsmetod, liksom även svarsfrekvens/bortfall kan dessutom variera mellan olika undersökningar och därmed ge olika resultat(ibid., 1989:148-149).

 

Enligt Sariola strävade man dock redan vid decennieskiftet 1970/80, allmänt och aktivt efter att understryka de sexuella övergreppens omfattning. Detta underlättades, enligt Sariola, av att många av undersökningarna på området var dåligt metodologiskt uppbyggda. Genom att fråga om man någonsin råkat ut för sexuella övergrepp sammanblandades incest och övriga sexuella övergrepp med följd att förekomsten av incest framstod som synnerligen hög. Sariola ser här likheter med de undersökningar om misshandel som föregick incestdebatten. Ofta har man använt sig av moraliserande och otydliga begrepp. En del forskare har, enligt Sariola, även inkluderat en personlig vrede gentemot sexuellt utnyttjande. Som orsak till att man dragit sig för att fråga direkt om sexuella övergrepp har ibland nämnts rädslan för att svåra frågar då kan förbli obesvarade. Indirekta frågor kan dock i sin tur leda till oklarheter om vad som egentligen skett. En vanlig formulering om incest och sexuella övergrepp har, enligt Sariola, också varit att det förekommer betydligt oftare än vi hittills trott (Sariola, 1990:26). Även Martens riktar kritik mot den hittills gjorda empiriska forskningen och framhåller bristande stringens i den metodologiska behandlingen (Martens, 1989:11).