Domarkåren förbjuder effektivt försvar
"Domaren ansåg att det var önskvärt att en oskyldig satt inlåst i två
månader"
Av Max Scharnberg.
|
|
"En försvarsadvokat
skall inte leka Sherlock Holmes". Den inställningen är vanlig i domarkåren
och den leder till ogynnsamma följder för personer som häktats och i
förlängningen för skattebetalarna. Tyvärr har den smittat av sig bland
advokaterna. Om oviljan att acceptera grundliga förundersökningar och betala
för dem skriver fil dr Max Scharnberg, som undervisar i lögnens psykologi vid
Handelshögskolan i Stockholm.
Det finns offentliga
besparingar vars konsekvenser kostar mångdubbelt mer på annat ställe. Sjukvårdens
kostnader skulle öka enormt ifall vägverket sparade in på reparation av
trafiksignaler. Är denna analogi träffande för det som hållit på att hända inom
rättssystemet under de senaste åren? I Arbetet Nyheterna den 7 augusti noterar
Gunnar Lundin att många rättegångar måste ställas in därför att den åtalade
uteblir, och han pekar på misstron mot rättssystemet som förklaring. Hans
analys innehåller visserligen några skönhetsfläckar, men dessa kan lätt
utmönstras utan skada för argumentet som helhet.
Med utgångspunkt frän hans
artikel kan man ställa flera frågor: Förtjänar rättsväsendet detta misstroende?
Behövs genomgripande förändringar, eller kan vi kanske starkt reducera de
inställda målen med hjälp av enkla åtgärder?
Lundin ställer sig med all rätt skeptisk till förslaget om att bygga ut ett
system med delgivningskonsulter. I stället pekar han på positiva följder av en
förändrad syn på försvarsadvokatens roll.
Emellertid har
försvarsadvokaten en motsägelsefull ställning. Han skall företräda den åtalade.
Men han har vanligtvis inte valts av den åtalade utan av domstolen eller till
och med av åklagaren. Dessutom betalas han mestadels av domstolen. Domare är
inte entusiastiska över att betala för annat än närvaron under förhandlingar
plus ett minimum av förberedelse. "En försvarsadvokat skall inte leka
Sherlock Holmes." Ändå kan en effektiv förberedelse utföra skillnaden
mellan tio års fängelse och en friande dom. Även bortsett frän det grymma i att
skicka oskyldiga i fängelse, är kostnaderna mycket höga. Varje krona man sparar
in på advokatarvoden kan därför komma att förloras tusenfaldigt genom ökade
utgifter inom fångvården.
"Domaren valde att en
oskyldig satt inlåst"
De flesta advokater har
tyvärr anpassat sig till domarnas tänkesätt. De få undantagen kan få obehag. I
ett mål som slutade med tio års fängelse begärde försvarsadvokaten betalt för
68 timmars arbete för sin medverkan i både tingsrätten och hovrätten - fem
rättegångsdagar - samt förberedelser inför båda förhandlingarna. Om någonting,
måste detta betecknas som ett skandalöst ringa arbete. Jag själv skulle inte
ens klara av att slöläsa förundersökningen på 68 timmar. Hovrätten ansåg likväl
betalningen orimligt stor och gav advokaten betalt för 45 timmar. Det finns
goda chanser att den åtalade hade friats, om en advokat hade ägnat 268 timmar
åt fallet. Och i så fall kunde vinsten för skattebetalarna knappast ha
understigit sju miljoner kronor.
I ett annat mål jourhäktades
en man för åtta veckor trots obefintlig bevisning. Vid häktningsförhandlingarna
fanns det inte ens en häktningspromemoria eller någon förundersökning. Omedelbart
efter att ha fått uppdraget anlitade försvarsadvokaten en sakkunnig och åkte
till häktet för att sända in fakta från den anhållne. Sedan arbetade advokaten
och psykologen 20 timmar i dygnet. Efter fem dagar fick de till stånd omhäktningsförhandlingar,
och klienten försattes på fri fot. Ett halvår senare lades åtalet ned.
Försvaret sparade sålunda skattebetalarna kostnader för 51 dagars häktning, 56
dagars skadestånd för frihetsberövande och förlorad arbetsförtjänst, rättegång
och ytterligare utredning - med andra ord en del över 300.000 kronor. För sitt
enorma arbete begärde de 20 procent av vad de hade sparat in. Men de fick
endast åtta. Domarens motivering var mycket märklig. Det finns ingen som helst
anledning för försvarsadvokaten att göra ett besök på häktet eller anlita en
sakkunnig, förrän åklagaren har beslutat att faktiskt åtala mannen.
Åtalsbeslutet fattar
åklagaren vanligen när de åtta veckorna är slut. Domaren ansåg med andra ord
att det är önskvärt att en oskyldig skall sitta inlåst på ett omänskligt litet
utrymme i två månader, medan han håller på att förgås av ångest över utsikten
till ett mångårigt fängelsestraff. Ty när han kan häktas utan tillstymmelse
till belägg, så räknar han självklart inte med rättvisa vid förhandlingarna.
"Domarna förbjuder
advokaterna att framlägga bevisning"
Nu är jag ledsen att tvingas
säga någonting obehagligt. Men faktum är att jag har publicerat mer
vetenskaplig forskning än någon annan här i landet rörande domstolarnas
beslutsprocesser i sexualbrottmål. Före 1993 var det självklart att försvaret
och inte domaren skall bestämma vilken bevisning den åtalade skall presentera. Sedan
detta år har bevisvägran blivit en ständigt vanligare företeelse över hela
landet. Domarna förbjuder försvaret att lägga fram större eller mindre delar av
sin bevisning - i ett fall så mycket som 95 procent. Det är oundvikligt att
detta leder till en markant ökning av felaktiga fällande domar.
Men vilka brister
rättssystemet än må ha, så har den åtalade sällan någonting att vinna på att
utebli från förhandlingarna. Man kan inte ge försvarsadvokaten ansvar för
delgivningen utan att äventyra rättssäkerheten. Men man kan i stället ge
advokaten tillstånd att lägga ned betalt arbete på att ta kontakt med åtalade
och diskutera igenom fallet grundligt med honom. Däri ligger det positiva i
Lundins förslag. Efter att ha varit sakkunnig i två dussin mål vet jag att
många fakta inte håller för en närmare granskning. Men denna granskning måste
utföras före rättegången, och den åtalade måste veta att den har gjorts och att
resultatet kommer att presenteras inför domstolen. Polis och åklagare är sällan
angelägna om att ta reda på omständigheter som talar till fördel för den
åtalade. Men den klient som vet att en kvalificerad person kommer att slåss för
honom, och kommer att tillåtas framskaffa och framlägga fakta - den klienten
blir vida mindre benägen att hälla sig undan.
Incesthysterin och domstolarna
Varför tar inte svenska domstolar lärdom?