NKMR tillskriver FN:s generalförsamling
och
Världskongressen för
Familjerätt i Bath, England
Med anledning av den numera inställda UNICEF toppmöte i New York den
19-21 september 2001 på temat barnens situation i världen har NKMR kommunicerat
FN:s generalförsamling det förtryck som åtskilliga tiotusentals barn och deras
familjer och släktingar utsätts för i de nordiska länderna - Danmark, Finland,
Norge och Sverige -genom onödiga
tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar av familjernas barn. NKMR har också
sänt en kommuniké till
"The 2001 World Congress on Family Law and The Rights of Children and
Youth" i
I kommunikéerna har NKMR påpekat att lagarna om tvångsomhändertagande av
barn, som av de nordiska riksdagarna och regeringarna satts på plats såsom
skyddslag för utsatta barn och "för barnens bästa", har givit upphov
till institutioner som framstår som forum för förtryck, förnedring och
förföljelse av barn och deras föräldrar och släktingar. I stället för att ge
hjälp och skydd åt behövande och utsatta barn har vi bevittnat förekomsten av
onödiga omhändertaganden och förtäckta adoptioner iscensatta och genomförda av
socialarbetarna med stöd av de politiskt tillsatta nämnderna. Dessa åtgärder
mot barnen och deras familjer görs genom illojal tillämpning av de s k
skyddslagarna.
En allvarlig följd av den
illojala lagtillämpningen är att rättssäkerheten för de drabbade barnen och
deras föräldrar och släktingar är satt ur spel. I Sverige, i strid med
föresatserna i såväl socialtjänstlagen som LVU och angivna lagarnas förarbeten
vilka anger att ett tvångsomhändertagande skall vara "tidsbegränsat och med
den slutgiltiga återförening av familjen som mål", genomför
fosterföräldrarna - med socialarbetarnas goda minne och samhällets skydd också
ett systematiskt och omfattande umgängessabotage i syfte att fjärma barnen från
sina föräldrar, syskon och övriga släktingar. Därigenom utsätts barnen för PAS (parental
alienation syndrome), som är svårt emotionellt traumatiserande för barnen
samtidigt som föräldrarna drabbas av anpassningssvårigheter och andra trauman
till följd av förlusten av sina barn. Detta utgör ett enormt slöseri med
skattebetalarnas medel och ett oförsvarbart slöseri med mänskliga ressurser.
NKMR:s uppfattning är den
att varken de politiska nämnderna, kontrollorganen, dvs länsstyrelserna och
justitieombudsmannaämbetena, åklagarna, domstolarna eller regeringarna i de
nordiska länderna ingriper till skydd för barnen och deras familjer. Norges
delegat i Europakommissionen, Gro Hillestad Thune, framförde liknande åsikter i
fallet Eriksson v. Sverige, där Sverige dömdes av Europadomstolen för kränkningar
av familjen Erikssons Artikel 8 rättigheter. NKMR har också poängterat att
domarna i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna avfärdas och
negligeras av de sociala myndigheterna och förvaltningsdomstolarna - och av
berörda regeringarna eftersom fällande domsr inte leder till disciplinpåföljder
för felande tjänstemän. Sveriges regering, t ex, har betalt skadeståndsbeloppen
som Europadomstolen har dömt Sverige att betala till de kränkta familjerna. Så
sent som den 20 juni 2000 tvingades svenska regeringen betala 2,1 miljoner
kronor i samband med en förlikning med familjen Lindelöf, Stockholm, vars
klagomål till Europadomstolen blivit förklarat admissibelt. Trots fällande
domar i Europadomstolen och höga skadestånd har vi inte sett någon ändring i
myndigheternas praxis.
Våra erfarenheter i NKMR visar att barnen som drabbats av tvångsomhändertagande
- och deras familjer - far illa i välfärdsinstitutionernas kanslier. Vi vet
också att barnen far illa i de hem och institutioner där de tas emot för samhällets
"vård". Dessa barn berövas sin identitet, sina rötter och skydd från
kränkningar och övergrepp. De blir utsatta för misshandel och andra övergrepp -
såväl fysisk som psykisk och sexuellt. Rapporter till välfärdsinstitutionernas
personal, kontrollorgan och polis avfärdas såsom lögner och förtal. Barnens
situation blir ännu mer prekär efter en sådan anmälan.
Ännu värre blir det för de utländska barnen som tvångsomhändertas och placeras
i fosterhem. Förutom förlusten av sin identitet, sina rötter och skydd från
kränkningar och övergrepp berövas dessa barn också sin kultur och sitt språk.
Detta utgör inte enbart kränkningar av den av Artikel 8 av den Europeiska
Konventionen angående de mänskliga rättigheterna garnterade rätten till respekt
för privat- och familjelivet, utan kränkningar av Artiklarna 3, 8, 9, 10, 12,
16 och 32 av FN:s Barnkonvention.
I Sverige har åtskilliga
föräldrar - såväl svenska som invandrare – funnit sig tvungna att
"kidnappa" tillbaka sina tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade
barn och fly från landet i syfte att hålla sina familjer samlade. Vissa
olyckliga föräldrar har upptäckts då de försökt passera landets gränser med
sina administrativt frihetsberövade barn, arresterats och häktats och deras
barn har blivit återförda till fosterhemmen.
I kommunikéerna har NKMR skarpt kritisera de fyra nordiska länderna för att
förvaltningsdomstolarna inte följer lagen såsom respektive lagstiftare
föreskrivit vilket har lett att de tvångsomhändertagna barnen alltför ofta
berövas rätten till sina föräldrar och sin släkt. På grund av livliga och
ihärdiga protester från Mormorsupproret införde Sverige i januari 1998
en lag varigenom mor- och farföräldrar och andra släktingar skall utredas i
fall ett släktingbarn anses behöva ges vård och boende utanför sitt
föräldrahem. Likväl fortsätter socialarbetarna att placera de
tvångsomhändertagna barnen hos främmande människor och i främmande miljöer -
således en diskriminering av barnens släktingar. Aftonbladet den 19 juli 2001
berättade historien om Ingrid
och Staffan Nilsson i Kumla vars enda barnbarn har onödigt
tvångsomhändertagits och fosterhemplacerats hos ett barnlöst par - således en
förtäckt adoption.
Trots åtskilliga fällande domar i Europadomstolen fortsätter onödiga
tvångsomhändertaganden av barn i de nordiska länderna. NKMR har därför vädjat
till UNICEF och The World Congress att tillse att det en gång för alla måste
fastslås att barn har rätt till sina föräldrar och släktingar - och att
familjerna har rätt till sina barn.
Olofstorp, den 14
september 2001
Ruby Harrold-Claesson
Jur. kand
Ordf. i NKMR
Board@nkmr.org
Communiqué
to United Nations General Assembly
Communiqué to The 2001 World Congress on
Family Law and The Rights of Children and Youth