”Bortom allt rimligt tvivel”
Av Gunvor Wallin, professor em, och Thomas
Wettergren, fil kand
|
|
Inom svensk rättsskipning brukar ofta
framhållas vilka höga krav vi har på rättssäkerhet och hur viktigt det är för
ett rättssamhälle att ställa höga krav på bevisning och bevisvärdering. Man
brukar säga att det för fällande dom krävs att den åtalades skuld står bortom
allt rimligt tvivel och att det är bättre att 99 skyldiga går fria än att en
oskyldig blir dömd. Svea Hovrätts friande av Christer Pettersson i Palmemålet
är ett exempel på denna goda svenska rättstradition.
Vi har utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv granskat några domar i sexualbrottsmål. Ett av dessa fall rör en man som 2002
dömdes av tingsrätten i Helsingborg (TR) för våldtäkt på sonens flickvänner
till sex års fängelse jämte skadestånd till flickorna. Hovrätten över Skåne och
Blekinge ändrade domen till fyra års fängelse och befriade honom från
skyldigheten att utge skadestånd till en av flickorna. Dessa kallas i domarna
för A och B.
När mannen blev bekant med A i början av 1995
var han ca 54 år gammal och bodde tillsammans med en av sina söner i en
lägenhet i Helsingborg. Han hade således bostad och även arbete och förekom
inte i belastningsregistret, vilket tyder på ett tidigare helt oförvitligt liv.
Det är mycket ovanligt att en person i den åldern med oförvitlig bakgrund
plötsligt förvandlas till en grov våldsbrottsling. Detta nämns inte i någon av
domarna.
Flickorna var vid tiden för händelserna 15 – 17 år gamla. De är födda
samma år. Ingen av dem gick i skolan. A bodde i början av 1995 hos sin faster,
B hos sin moder, men ”drev mest runt”. Båda var begivna på sprit, båda blev/var
narkotikamissbrukare och båda var vid tiden för polisanmälan i februari 1999
intagna på behandlingshem. De avlöste varandra som flickvänner till mannens son
och blev mycket goda vänner. Deras historier om övergrepp är intill förväxling
lika.
I februari 1995 blev A flickvän till mannens
son och flyttade kort därefter till deras lägenhet, där hon enligt sonen
tillbringade ca 70 procent av tiden under de följande 12 – 14 månaderna. Övrig
tid tillbringade hon hos sin faster och eventuellt hos modern. Efter något år
upphörde förhållandet med sonen, varefter A ändå stannade kvar ca tre veckor i
lägenheten tills sonen sade åt henne att flytta.
Enligt A blev hon under denna tid våldtagen
av mannen sammanlagt ett femtiotal gånger när sonen var borta för
idrottsträning eller umgänge med kamrater. Övergreppen skedde vanligen i
samband med att A drack sprit tillsammans med mannen och var berusad. Mannen
sades ha brukat våld och /eller hot om våld för att
tilltvinga sig sexuellt umgänge med A. Sommaren1996 blev B sonens flickvän.
Enligt B förgrep sig mannen på henne första gången sommaren 1997, varefter
ytterligare två övergrepp inträffade. Förhållandet till sonen upphörde
försommaren 1998. Under hösten samma år intogs B på behandlingshem. Efter
polisanmälan förflöt tre år innan målet kom upp i TR.
Mannen erkände inför TR att han haft sexuellt
umgänge med A vid tre tillfällen, men hävdade att det var frivilligt från A:s sida, ”hon sade varken nej eller ja”. Han förnekade att
våld, tvång eller hot förekommit och förnekade också allt umgänge med B.
Vid ett tillfälle befann sig A i sovrummet
tillsammans med sin pojkvän. I vardagsrummet uppehöll sig två av mannens övriga
söner med flickvänner. Plötsligt kom mannen in i sovrummet med en kniv i handen
och sade åt A att följa med ut i köket. Väl där tryckte han kniven mot hennes
hals och sade åt henne att vara tyst, varpå han genomförde sexuella övergrepp
mot henne. Båda var berusade vid tillfället.
B berättade att hon satt och drack sprit med
mannen när han blev närgången och slutligen genomförde våldtäkt på henne.
Efteråt gick hon på toaletten, därpå åter in i vardagsrummet och fortsatte att
dricka sprit med mannen. Varför hon ”gjort så” kunde hon inte fatta.
A sade sig ha berättat för pojkvännen om
övergreppen efter att förhållandet dem emellan var slut. Pojkvännen hävdade
däremot att A berättat det någon gång mitt under deras förhållande. När
pojkvännen fick veta vad som hänt blev han mycket arg och sägs ha slagit ut
tänderna på fadern. Sommaren 1996 berättade A även för B, som då efterträtt
henne hos pojkvännen. Någon gång under sitt förhållande med sonen berättade hon
även för en väninna.
Hösten 1996 berättade B för pojkvännen och A
om vad hon utsatts för. Enligt andra uppgifter från B skulle
det första övergreppet skett under försommaren 1997.
Utlåtanden i målet har avgetts
av en kurator som träffade A närmare sex år efter de påstådda händelserna och
av en legitimerad psykolog för bedömning av trovärdighet mm (Hovrätten). Vid
rättegången i Hovrätten vittnade två av mannens söner med stöd av en
utomstående idrottsledare att mannen alltid eller nästan alltid var med när
sonen/pojkvännen var borta från hemmet för idrottsträning. Om detta är sant
skulle mannen haft få tillfällen att förgripa sig på flickorna i sonens
frånvaro.
Flickornas berättelser väcker många frågor. Varför fann sig A i att bli
våldtagen i genomsnitt en gång i veckan i ett års tid när pojkvännen var borta
från hemmet? Hon måste i allmänhet ha vetat i förväg när pojkvännen skulle vara
borta och då kunnat bege sig hem till fastern eller modern, vilka hon också
annars ofta besökte. Varför berättade hon inte genast för pojkvännen om det
första övergreppet? Varför föreslog hon inte att de istället skulle träffas
hemma hos modern eller fastern? Varför uppgav A och pojkvännen helt olika
tidpunkter för det tillfälle när hon berättade för honom om vad som hänt? Om
pojkvännens tidsuppgift är riktig, varför vidtog han inte då åtgärder för att
skydda A mot flera övergrepp? Hur kunde pojkvännen undgå att märka att något
var på tok? Varför stannade A kvar ytterligare tre veckor i lägenheten trots
att hon då utsattes för övergrepp ”nästan varje dag”? Under det aktuella året
torde A många gånger ha begett sig från fasterns bostad till mannens, trots att
hon visste att hon inom kort skulle bli ensam med mannen. Varför? Särskilt
svårförklarligt blir detta beteende när förhållandet med pojkvännen var slut.
Varför fortsatte hon att dricka sprit tillsammans med mannen när de var
ensamma, trots att hon väl visste vad det kunde leda till? Varför tog inte B
varning av A:s öde och undvek att bli ensam med mannen?
Varför varnade och skyddade inte pojkvännen sin nya flickvän från att råka ut
för samma sak som A? Varför dröjde flickorna så länge med sin polisanmälan?
Det är inte mycket i domarna som tyder på att
dessa frågor någonsin har ställts till flickorna och pojkvännen. Särskilt TR
verkar fullständigt ha underlåtit att kritiskt granska
flickornas utsagor. Vad gäller det tidigare beskrivna
scenariot med ”kniven i köket” förefaller domstolarnas inställning mer än
märklig. Mannen hade tidigare enligt A begått övergrepp endast när de var
ensamma. Risken att ertappas måste ha varit utomordentligt stor med fem andra
vuxna personer närvarande i den lilla lägenheten. När som helst kunde
pojkvännen vakna och ropa på flickan, när som helst kunde några av de andra komma
in i köket i något ärende eller ropa på de båda. Flickan kunde när som helst
börja skrika eller gråta eller åtminstone visa tecken på förtvivlan och stark
upprördhet efteråt, vilket de andra borde ha märkt. I Hovrätten ändrade A sina
uppgifter och påstod att de fyra andra personerna i vardagsrummet sov.
Ingenting i domen tyder på att uppgifterna har kontrollerats med de berörda
personerna.
Enligt TR var flickan hjälplös och ur stånd
att skydda sig. Det är därför värt att notera att mannen ansåg sig tvungen att
rikta ett dödshot mot henne för att bryta hennes motstånd och få henne att göra
som han ville. Man bör också hålla i minnet att mannen aldrig tidigare gjort
sig skyldig till lagfört brott eller ens förseelse. Han var enligt
läkarutlåtande inte heller allvarligt psykiskt störd.
Om A:s berättelse
liksom om hennes uppgifter i övrigt skriver Hovrätten: ”A:s uppgifter framstår
inte på någon punkt som orimliga, inte heller ter sig de händelseförlopp hon
beskriver såsom i sig osannolika”.
Högsta Domstolens (HD) riktlinjer för
bedömning av sexualbrottsmål (se bl
a NJA 1993 sid. 446 och 1991 sid. 83) öppnar möjligheter för domstolarna att
döma till ansvar enbart på anklagelser om annan bevisning saknas och det även
om målsägandens version lider av uppenbara brister. Det avgörande blir rättens
bedömning av målsägandens trovärdighet. I det här aktuella fallet skriver
Hovrätten: ”Liksom vid tingsrätten är målsägandenas
uppgifter om vad (mannen) utsatt var och en av dem för, den enda konkreta
bevisning som stöder åtalet.” Målet skall således avgöras på grundval av målsägandenas trovärdighet.
TR gjorde ambitiöst nog en bedömning även av
mannens trovärdighet. Mannen hade vid förundersökningen nekat till att ha haft
sexuellt umgänge med målsägandens, men senare medgivit tre samlag med A.
Umgänget skulle ha varit frivilligt från A:s sida. TR
fann det faktum att mannen ändrat sina uppgifter graverande för hans
trovärdighet. Enligt vår mening kan det dock ha varit fråga om en desperat
försvarsreaktion när han fann sig stå inför osanna anklagelser från två
flickor.
TR skriver i domen: ”Till en början vill
tingsrätten slå fast att (mannens) uppgift, att målsäganden A frivilligt skulle
ha haft samlag med honom vid tre tillfällen, är med hänsyn till bl a åldersskillnaden och övriga omständigheter av sådan beskaffenhet att den utan närmare kommentarer kan lämnas
helt därhän som sanningslös.” Kärnfrågan i målet är just om det sexuella
umgänget som kan ha ägt rum mellan parterna varit frivilligt från flickans
sida. Genom att redan från början ”slå fast” att så inte varit fallet hamnar TR
i ett cirkelresonemang. Man utgår ifrån vad som skulle bevisas. Sakligt sett är
knappast heller TR:s uppfattning hållbar. Det är
ovanligt men det finns faktiskt unga flickor som frivilligt har ihop det med
äldre män.
Mannen hävdade också att A aldrig ”bott” i
lägenheten, vilket TR med stöd av sonens vittnesmål bedömde som ytterligare ett
exempel på att han inte höll sig till sanningen. Innebörden i begreppet ”bo” är
emellertid inte glasklar. Det är inte orimligt eller lögnaktigt att hävda att
hon egentligen ”bodde” hos sin faster eller moder
under den relativt korta tid det här gäller. Med stöd av sådana bedömningar
fann TR att mannens version var en ”sanningslös efterhandskonstruktion”.
Inte på någon punkt tycks TR däremot ha
ifrågasatt flickornas berättelser. Dessa framhöll visserligen vid rättegången
att de hade dåliga minnesbilder. TR tolkade detta som symptom på förträngning
av smärtsamma minnen, vilket snarast förstärkte flickornas trovärdighet. Här
skymtar den tvivelaktiga föreställningen att människor som varit med om
traumatiska händelser lyckas tvinga bort minnen härav
från medvetandet genom ”bortträngning” för att undslippa den smärta minnena
förorsakar. Sannolikt förhåller det sig snarare så att man minns händelser, som
starkt berör, tydligare och under längre tid än relativt likgiltiga händelser.
Att det många gånger kan vara svårt att berätta om smärtsamma erfarenheter är
en annan sak.
På frågan om varför de betett sig som de
gjort svarade flickorna genomgående att de varit rädda för mannen, att de känt
sig hotade, att de varit rädda att inte bli trodda etc. förklaringar som
domstolarna genast tycks ha godtagit utan vidare diskussion. Vad gäller de
sista tre veckorna i lägenheten sade A t ex som förklaring till att hon
stannade kvar, att mannen hotat att annars döda henne och hennes familj (!).
Enligt vår mening räcker inte hänvisningar
till rädsla och hjälplöshet som förklaring till flickornas beteende. Just
rädsla för mannen och vad han kunde utsätta dem för borde ha drivit flickorna
till att göra allt för att inte bli ensamma med honom.
När det gäller bedömningen av parternas
trovärdighet måste man också fråga sig varför domstolarna inte hört som vittnen
flickornas föräldrar, A:s faster och modern/mödrarna till mannens söner för att
få en bättre grund för bedömningen.
Vittnenas trovärdighet ägnas ingen
uppmärksamhet i någon av domarna. Däremot sägs i Hovrättens dom vittnesmålet
från två av mannens söner och en idrottsledare angående mannens närvaro vid
sonens idrottsträning ”sakna bevisvärde” eftersom vittnena haft tillfälle att
”tala sig samman ” om saken. Att flickorna haft ännu mycket längre tid på sig
att ”tala sig samman” nämns inte. Det förblir oklart varför vittnesmål som
talar till mannens nackdel genast godtas som trovärdiga, medan vittnesmål som
talar till hans fördel avvisas.
Bedömningen av trovärdigheten grundas inte
bara på parternas berättelser utan också på det personliga intryck de gjort.
Det är uppenbart att sådana bedömningar måste ha betydande subjektiva inslag.
Mannen har förvisso uppträtt klandervärt även om hans version är sann.
Flickorna är förvisso beklagansvärda och hjälpbehövande. Det är naturligt att
ta intryck av sådana förhållanden, men det har ingenting med skuldfrågan att
göra.
Det är i allmänhet inte möjligt att med
säkerhet avgöra en persons trovärdighet enbart på grundval av lämnade uppgifter
och personligt intryck. Det finns personer med stor skådespelartalang som är i
stånd att dupera även nära släktingar. Likaså finns det människor som tror
fullt och fast på riktigheten i sina berättelser, men vilkas uppgifter har föga
med verkligheten att göra på grund av viss oförmåga att skilja på fantasi och
verklighet eller motstå påverkan från andra. Görs därtill bedömningen på ett
sådant sätt att uppenbara brister i utsagorna negligeras eller anses inte böra
påverka bedömningen blir resultatet fullständigt godtycke.
Av domen framgår att A ”i allmänna ordalag”
berättat för vittnena att mannen ”varit på eller våldtagit henne”. Genom att
framhålla våldtäkt som ett alternativ tycks formuleringen medge tolkningen att
åtminstone en del av de påstådda samlagen varit frivilliga från A:s sida. Denna möjlighet kommenteras dock inte av Hovrätten.
Rätten bemödar sig däremot om att finna ytterligare omständigheter som
förstärker A:s trovärdighet och pekar därvid på att
hon ”på ett relativt tidigt stadium” avslöjat att allt inte stod rätt till.
Enligt vad som framkommit har detta skett tidigast ”i mitten” av förhållandet
med sonen, dvs. efter ett halvår eller mer. Vi menar att denna omständighet
snarare är ägnad att minska tilltron till A:s
berättelse. Det enda naturliga hade varit att hon genast efter det första
övergreppet berättat för pojkvännen.
Enligt Hovrätten är ”den fråga som måste
ställas, om det finns några andra rimliga förklaringar till A:s
utsaga än att den grundas på självupplevda händelser”. Försvaret sökte besvara
frågan med några alternativa förklaringar, vilka med undantag för den mest
sannolika, kritiserades sönder av Hovrätten. Vi vill här peka på två
möjligheter som inte tycks ha berörts under förhandlingarna. Den ena är att
motiven för att rikta beskyllningar mot mannen kan ha varit olika 1995 och 1999
när anmälan gjordes. Den andra är att det kan finnas ett samband mellan
flickornas behov av pengar till följd av narkotikamissbruk och anmälan med
åtföljande krav på skadestånd.
Platon berättar i dialogerna Timaios och Kritias om ön
Atlantis belägen ”utanför Herakles stoder”. Många försök har gjorts att
lokalisera Atlantis, men inget har lyckats. Idag anses berättelsen allmänt vara
en myt. Med Hovrättens sätt att resonera skulle man inte kunna avfärda Atlantis
som en myt med mindre än att man kunde ge en
trovärdig, alternativ förklaring till varför Platon berättar som han gör.
A:s uppgift om
antalet övergrepp måste enligt Hovrätten ”tas med stor försiktighet”. I denna
bedömning har Hovrätten stöd av psykologens utlåtande. Försiktigheten leder
Hovrätten till slutsatsen att A utsatts för övergrepp ”åtminstone ett
halvdussin gånger”. Mannen döms dock för ett tiotal våldtäkter. Ingen
förklaring ges till den oväntade uppskrivningen. Av det femtiotal våldtäkter
som A hävdat återstår således endast 12 eller 20 procent. Detta trots att
Hovrätten skriver i domen att ”inte heller i något annat hänseende har det
genom utredningen kommit fram att A lämnat någon oriktig uppgift”. Trots att A:s trovärdighet lovordas på flera ställen finner Hovrätten
således uppgifterna om antalet våldtäkter till minst 80 procent icke
trovärdiga. En så kraftig överdrift kan rimligen inte bero på misstag. A har
således ljugit inför domstolen. Hur detta kan ske utan att synen på A:s trovärdighet i sak påverkas framstår för oss som en gåta.
Man bör här rimligen fråga sig om A överdrivit antalet i något bestämt syfte
och om samma syfte kan ligga bakom A:s historia i dess
helhet. I domen finns inget spår av sådana överväganden.
Vad gäller B konstaterar Hovrätten att hennes
uppgifter, vilka i TR ansågs ”helt tillförlitliga”, långtifrån kan anses så
tillförlitliga att de kan läggas till grund för fällande dom.
I Hovrättens dom berörs inte mannens version
eller frågan om hans trovärdighet överhuvudtaget, trots att domstolens
bedömning av antalet fall kommer nära mannens uppgift och att hans version
förklarar mycket av A:s beteende som annars förblir
oförklarat. Hovrätten följer här HD:s tidigare nämnda
riktlinjer, vilka framhåller målsägandens trovärdighet som det avgörande. Detta
liksom vad vi i övrigt pekat på i vår genomgång av domarna ger ett intryck av
partiskhet i rättsskipningen. Mannen förefaller vara dömd på förhand. Frågan är
inte om han är skyldig utan till hur mycket han är skyldig. Även om Hovrätten
finner mannens skuld ”ställd bortom rimligt tvivel” är det naturligtvis
omöjligt att enbart på grundval av anklagelser från den ena parten avgöra om
några påstådda samlag sju år tidigare varit frivilliga från denna parts sida.
Domstolarna borde slippa att låtsas som om det omöjliga vore möjligt och slippa
låtsas som om rättsäkerheten är fullt ut tillgodosedd i fall där den
åsidosatts. Grundfelet är enligt vår mening att det enligt HD:s
riktlinjer är möjligt att döma till ansvar enbart på en anklagelse.
I sin PM ”Riktlinjer för ärenden rörande
barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn” 2002-07-12, skriver
Riksåklagaren (RÅ): ”Den centrala bevisningen i form av målsägandeförhör måste
stödjas av annan bevisning som kan verifiera de uppgifter som målsäganden
lämnat och denna dokumentation måste vara sådan att man även vid en granskning
i efterhand – efter längre eller kortare tid – kan lägga fast
händelseförloppet” (sid. 3).
Vi anser att RÅ:s inställning är rimlig och
borde gälla även i de fall målsäganden fyllt 15 år. Ingen borde kunna dömas
enbart på anklagelser. HD:s riktlinjer är enligt vår
mening oklara och tar inte tillräcklig hänsyn till svarandens rättsäkerhet. I
ivern att komma åt förövare ges domstolarna här möjlighet att tumma på
vedertagna beviskrav och bevisvärdering. Skall Sverige behålla sitt anseende som
rättssamhälle bör dessa riktlinjer ändras.
Båstad
den 21 juni 2004
Rev.
2005-01-16
Är sanning och rätt Högsta Domstolens
sak?
Av Bo Severin
Hur står det
till inom rättsväsendet när oskyldiga kan dömas till fängelse?
Av Rigmor Persson
"Häxprocesser mot män!"
Av Pelle Svensson
"Sverige
vid skampålen".
Av Pelle Svensson
"Vi dömer oskyldiga till
fängelse".
Av BO SEVERIN
Rättsövergrepp i incestmål. Av
Harald Wigforss