Av Hans
Hjortsjö
|
Hans Hjortsjö är domare vid Göteborgs tingsrätt. Artikeln är tidigare
publicerad i Tidningen SLÄKTDATA, Medlemsblad för Föreningen SLÄKTDATA Nr 3,
2001. Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd. |
Så lyder en gammal sentens, återfunnen i nedtecknad form redan 1640.
Och även om det förr – i ett mindre sekulariserat samhälle – kunde kännas
naturligare att ta till sig dess budskap så äger den alltjämt här och var sin
fulla giltighet. Med jämna mellanrum debatteras nuförtiden den svårlösta frågan
om barns tvångsmässiga skiljande från sina föräldrar. Några situationer som
utspelade sig i början av 80-talet och då gav eko i omvärlden har etsat sig
fast i mitt minne. Två välkända TV-reportrar, Annika Hagström och Birgitta
Sandstedt, ville den gången oberoende av varandra i det visuella mediet fånga
de känslostormar som olika sociala ingripanden hade rivit upp inom berörda
barnfamiljer. Eftersom tematiken blev hårt kritiserad i Svenska Dagbladet kände
jag behov av att inlägga en gensaga.
Min artikel blev aldrig införd. Tidningens redaktionschef fordrade –
säkerligen med rätta – att den skulle undertecknas med eget namn. Det räckte
alltså inte att jag signerade den med "En som tjänat rättsväsendet i 18
år", vilket jag som längst kunde
tänka mig. Även om mångt och mycket i dag är annorlunda så förekommer likafullt
nu som tidigare att barn genom samhällets tvångsåtgärder skiljs från sina
föräldrar; de ofrivilliga separationerna lär snarare ha ökat i antal. Artikeln
har kanske därför fortfarande –åtminstone ur släktbandsmässig synvinkel –
någonting att säga. Här följer den.
"I sin lördagskrönika med rubriken 'Klappjakt på svensk
socialvård' gick Kerstin Hallert till attack mot programledningen för två
TV-inslag, vilka under den gångna veckan skildrat barns omhändertagande i olika
situationer. Förtvivlade människor som på ett eller annat sätt berövats vården
om sina barn hade i programmen fått komma till tals och ge sin syn på vad de
uppfattade som en veritabel hetsjakt från samhällets sida. Krönikören hoppades
att tittarna i framtiden skulle förskonas från denna typ av kloakjournalistik.
Redan samma dag som SvD:s läsare kunde ta del av hennes förhoppning gick
sändningarna i repris.
I ett av de omskrivna programmen såg vi bl a en fyrabarnsmamma, som i
flykt undan samhället sällat sig till maranatarörelsen. Under Arne Imsens
beskärm förde hon ett kringflackande liv tillsammans med sina barn. De tre
äldsta hade fadern tilldömts vårdnaden om, det yngsta var nyfött och bröstnärt.
Stora polisuppbåd hade iscensatts för att verkställa vårdnadsdomen men alla
försök hade kommit på skam. Det andra inslaget handlade till stor del om en
kvinna som under sannolikt mycket uppslitande former fråntagits sina barn,
omhändertagna för vård. Ingripandet påstods emanera ur en begäran om
socialbidrag, varvid både moderns hemförhållanden och hennes 'avvikande
samhällssyn' kom att skärskådas. Modern var förbjuden att besöka barnen.
Kerstin Hallerts vämjelse över rapporteringen grundas dels på
avsaknaden av utrymme för experternas, de vederhäftiga instansernas synpunkter
i de enskilda fallen, dels på den trygga förvissningen att rättssystemet åtminstone
i slutändan tillgodoser de intressen som är värda att beakta. Något opåkallat
harmsen eller ironiserande över att de i inslaget utpekade socialarbetarna
varit kvinnor, vilka alltså gjort bort sig, är krönikören särskilt indignerad
över att socialtjänstemannakåren genom televisionens medverkan fått klä skott
för så mycket förakt och 'billiga poänger' som sändningarna visat prov på.
Enligt hennes mening kan en angelägen debatt om socialvårdens mål och medel
inte komma till stånd med de karikatyrer som televisionen nedlåter sig till.
Så framför en visserligen förargad men ändå bekymmersfri människa i ett
brett forum sin uppfattning, en kvinna som uppenbarligen lever på livets
solsida - ljusår ifrån den bitterhet och destruktivitet som frodas i de sociala
träsken. Kerstin Hallert, som många gånger underhållande och med träffsäker
blick återgivit olika programinslag, tycks hysa god tillit till samhållets
funktioner, inte minst rättsväsendets förmåga. Detta är bra. Det utgör i själva
verket en förutsättning för ett harmoniskt liv och är en av drivkrafterna bakom
allt framgångsrikt arbete.
Vad som tillhör god publicistisk sed, vare sig det nu gäller
televisionen eller tidningskrönikor, är andra bättre skickade att avgöra. Det
är krönikörens förkastelsedom över mänskliga öden, sådana de framställs, som
gör det så angeläget att inte släppa frågan hur tragedier såsom de belysta,
utan varje skyddsvärde, kan utspela sig, hur allt kan gå så snett. Och
krönikören är säkert inte ensam i sin cynism. Den delas förmodligen av
merparten människor som aldrig har behövt tänka tanken att genom varierande
samhällspådrag tvingas skiljas från sina barn.
I likhet med krönikören kan givetvis sägas att många av uttalandena i
programinslagen raskt nog antog karaktären av någon högsta sanning, hur
värdeladdade omdömena än var. Likaså tyckte man sig märka hur hjälteglorian
spirade från pastor Imsens änne. Men alldeles oavsett programmens slagsida och
det eventuella bisyftet - att stilla publikens sensationshunger - frågar man sig
vad som driver människor i vår möjligen blott skenbara välfärd att med vilka
medel och till vad pris som helst sätta sig över lag och myndigheters bud.
Några få söker offentlighetens ljus och blottlägger där hela sitt jag, sin
sociala misär och sina åsikter om tillvarons begränsningar under samhällsoket.
Att dessa människor känner bitterhet eller hat mot myndigheterna går inte att
ta miste på. De har helt enkelt förlorat tron på samhället, mist en livsviktig
plattform att stå på. Liknande känslor uppfyller säkert många andra som i det
tysta förtvinar, döms till sjukhusvård eller drivs till självmord.
Förmodligen förekommer också inom andra samhällssektorer verkliga eller
förmenta övergrepp som försätter de utsatta i liknande omständigheter. Men
något så traumatiskt, integritetskränkande och förödmjukande som att med tvång
berövas sina barn söker nog sin like. Det är från dessa utgångspunkter som de
båda programmen skall ses som värdefulla inlägg i debatten om socialvårdens
riktlinjer och styrmedel."
För bara några år sedan uttalade de makthavande att en släktrelaterad
miljö alltid var att eftersträva när barn måste omplaceras. Om denna intention
har omsatts i praktisk verksamhet låter jag vara osagt, men det kan tyckas
tämligen naturligt att ett familjehem med biologisk anknytning till endera av
barnets föräldrar alltid är att föredra framför ett annat hem med kanske helt
skilda värderingar eller idéer i fråga om uppfostran etc.
Alvorlige grunner til omsorgsovertagelse?
Av Marianne Haslev Skånland
Tragedier vid
tvångsomhändertaganden
Av Ruby Harrold-Claesson
Hög
tid att avskaffa odemokratiska maktstrukturer
Av Lisbeth Lindeborg
Kommunen skänkte bort vårt barnbarn
Av Katarina Lagerwall
LVU behöver ändras från grunden
Av Bo Ammer