JUR. KAND., MED. LIC., SIV
WESTERBERGS BEGÄRAN TILL KAMMARRÄTTEN I GÖTEBORG OM UTFÅENDE AV ALLMÄN HANDLING
Kammarrätten i Göteborg
Avd 6
401 50 Göteborg
Ang mål med Er beteckning 3276-2001 r 7 ang utlämnande av allmän handling från skol-och fritidsnämnden i Helsingborg rörande Å och S K.
Jag får härmed komplettera tidigare ingivet
överklagande.
Jag yrkar att beslutet ändras så att hela
akten utlämnas till mig utan något som helst undantag.
Som grunder och utvecklande av talan får jag
, utöver det jag anfört då målet rörande utlämnande av akten tidigare var
anhängigt i kammarrätten (före återförvisningen till skol-och fritidsnämnden),
anföra följande.
När vissa delar undantagits från utlämnande
vet man ju som klagande ej innehållet i det som undantagits. Av beslutet synes
dock framgå att det rör sig om
förhållandena i fosterhemmen och då framför allt den ekonomiska ersättning som fosterhemmen erhåller och erhållit för
tvångsvården av S.
Kammarrätten har i en nyligen avkunnad dom,
nämligen dom den 19 september 2001 i mål
nr 4525-2001 (klagande AG) beslutat att uppgift om vilken ersättning
fosterföräldrar erhåller kan lämnas ut. Kammarrätten har i det målet grundat
sitt ställningstagande på att ingen enskild kan lida men av att uppgiften
lämnas ut.
Jag tillämpar samma resonemang i rubricerade
mål. Om SK:s nuvarande och tidigare fosterföräldrar får och fått en ersättning som
står i rimlig proportion till det arbete de utför med vård av fosterbarnet och
de kostnader de har för fosterbarnet kan dessa fosterföräldrar inte rimligen
lida men av om uppgiften lämnas ut.
Om å andra sidan någon av dessa
fosterföräldrar, två fostermödrar och två fosterfäder, fått eller får en
ersättning för arbete och kostnader, som är orimligt hög, kommer saken i ett
annat läge. De riskerar då att - när
beloppen ej längre är sekretessbelagda -
socialmyndigheten inser att den kommer att utsättas för kritik på grund
av dessa orimliga utbetalningar. Fosterföräldrarna löper risken att beloppen
sänkes till skälig nivå och att de, fosterföräldrarna, därmed får minskade
inkomster av fosterbarnet SK och därmed lider men.
I en
sådan situation måste kammarrätten göra
en avvägning mellan intresset av att uppgifter om fosterföräldrarnas orimligt
höga ekonomiska ersättning lämnas ut och fosterföräldrarna därmed riskerar att
lida ekonomisk skada och väga detta mot det tvångsomhändertagna barnets och
dess föräldrars intresse av att
uppgiften lämnas ut. Det men barnet och dess föräldrar lider av att uppgiften
inte lämnas ut måste vägas mot det men fosterföräldrarna kan lida om uppgiften
lämnas ut.
Om det är så att fosterföräldrarna har en
orimligt hög ersättning, en ersättning, som är så hög att de såsom lågutbildad
arbetskraft inte kan beräknas få en ens tillnärmelsevis lika hög ersättning i
ett vanligt lönearbete, innebär detta en uppenbar risk för synnerligen negativa
effekter för både S och Å K. Den orimligt höga ersättningen innebär en risk att dessa fosterföräldrar
agerar på sådant sätt att de inte skall riskera att tvångsvården av barnet
upphör och de därmed skall mista fosterbarnet
och därmed även mista den ekonomiska ersättningen för barnet.
Det är
ju väl känt att fosterbarn, som under
fosterbarnsvården tillåtits hålla en tät och nära kontakt med sina
biologiska föräldrar, när de uppnått den åldern att de kan taga egna initiativ,
i stor utsträckning bestämt påyrkar att få flytta hem till sina biologiska
föräldrar. Den äkta föräldrakärlek, som barnet möter hos sina biologiska
föräldrar jämför barnet med de kärlekslösa omsorger, grundade på ekonomiska
drivkrafter, som fosterföräldrarna har om barnet. Barnet finner då att det
hellre vill växa upp med den äkta och varma föräldrakärleken hos de kanske
ekonomiskt inte så välbeställda biologiska föräldrarna än i det kärleksklösa
men (genom fosterbarnsersättningen!!) ekonomiskt bättre ställda
fosterhemmet.| Och barnet påyrkar då att
få flytta hem till sin biologiska familj. Om socialmyndigheten och
fosterföräldrarna vägrar barnet detta är det ganska vanligt att barnet flyr
från (socialmyndighetens ord för detta är "rymmer från") fosterhemmet
och beger sig till de biologiska föräldrarna. Efter polishämtning, åtföljd av 3-4 nya flyktförsök
och 3-4 nya polishämtningar brukar enligt min erfarenhet socialmyndigheten ge
upp och låta LVU-vården upphöra och barnet får stanna hos sina biologiska föräldrar.
Cirka hälften av alla fosterhemsplaceringar
havererar ju, inte så få just på grund av att barnet flyr från fosterhemmet hem
till sin biologiska familj.
När barnet, under inflytande av de biologiska banden mellan föräldrar och barn,
flyr fosterhemmet och enligt ovan fosterhemsvården upphör , upphör även
utbetalningarna av pengar till fosterföräldrarna. Eftersom flertalet
fosterföräldrar rekryteras bland låg-och
mellaninkomsttagare betyder förlusten av fosterbarnsersättningen oftast
en synnerligen väsentlig sänkning av fosterfamiljens levnadsstandard. Inte så få fosterföräldrar
har tagit fosterbarn just för att bereda sig själva och sina egna biologiska
barn en hög materiell levnadsstandard med ridhästar, bilar, utlandsresor med
mera. Denna standard sänkes drastiskt och omedelbart den dag
fosterbarnsinkomsterna försvinner.
Nyssnämnda är flertalet fosterföräldrar väl
medvetna om. De flesta fosterföräldrar är också väl medvetna om att enda
effektiva sättet att förhindra att fosterbarnet efter några år påyrkar att få
flytta hem till sin biologiska familj (och har barnet nått en viss ålder och är
ett barn som besitter en viss handlingskraft kan inga polishämtningar i längden
hindra barnets hemflyttning!!!) är att fosterfamiljen ser till att bryta banden
mellan fosterbarnet och dess biologiska föräldrar. Och denna brytning
åstadkommer fosterföräldrarna effektivt
genom att till socialmyndigheten hävda att
de iakttagit att barnet blir oroligt när det har träffat sina biologiska
föräldrar och tar skada av att träffa
sina biologiska föräldrar och att umgänget därför bör begränsas och bara ske
högst ett par gånger per år.
Och grundat på dessa fosterföräldrarnas
påståenden om oro(!?) hos barnet
beslutar socialmyndigheten och domstolarna att starkt begränsa umgänget. Detta
trots att det framgår både av förarbeten till Lag om vård av unga (LVU) och av
domar mot Sverige i Europadomstolen i Strasbourg i LVU-mål att när det gäller tvångsomhändertagna barn bör
socialmyndigheten hela tiden arbeta för en återförening mellan föräldrar och barn.
Men om barnet bara får träffa sina föräldrar
ett par timmar om året och då under övervakning lär barnet inte känna de
biologiska föräldrarna på ett sådant sätt att föräldrar- barnrelationen kan återskapas och bibehålles.
En återförening mellan fosterbarnet och dess
biologiska föräldrar omöjliggöres genom att barnet kommer att säga att det
vägrar flytta hem till sina földrar eftersom dessa är för barnet helt främmande
personer!!
Den orimligt höga fosterbarnsersättningen
leder enligt ovan till att en
återförening med den biologiska familjen omöjliggöres och därmed till obotlig
skada för barnet.
Om den orimligt höga
fosterbarnsersättningen hemlighålles
genom sekretessbeläggning kan barnets
föräldrar inte på något sätt verka för att endast skälig ersättning skall
utbetalas och barnets liv ej styras av fosterföräldrarnas vinstintresse.
Därmed tar föräldrarnas och barnets intresse
av att uppgiften skall lämnas ut över och uppgiften bör lämnas ut och
kammarrätten bör bifalla mina yrkanden.
Den kontroll som utövas av
socialvårdstjänstemännen rörande
fosterbarnsersättningens rimlighet eller
överhuvudtaget av de ekonomiska transaktionerna
kring ett tvångsomhändertaget barn är absolut ej tillräcklig. Att socialvårdstjänstemän kan tänkas vara
inblandade på ett olämpligt sätt i ekonomiska transaktioner kring barn visas av
bifogade artikel ur tidningen Metro av den 12 oktober 2001 med rubriken
"Kidnapparhärva växer". Jag citerar ur artikeln " -----En av de
anhållna är socialsekreterare i en sörmländsk kommun och är misstänkt för att
genom inblandning ha tjänat pengar. Hon misstänks för mutbrott och grovt
tjänstefel.--- "
Det är nödvändigt att det tvångsomhändertagna
barnets föräldrar och rättsliga vårdnadshavare har full insyn i alla ekonomiska transaktioner kring barnet
för att kunna gripa in om oegentligheter förekommer, som kan leda till skada
för barnet.
Fosterföräldrarnas intresse av sekretess
måste vägas mot den skada barnet lider av sekretessbeläggning.
Intresset av att uppgifterna lämnas ut, även
om det skulle leda till ekonomiskt men för fosterföräldrarna, måste av
kammarrätten vägas mot det mycket starka intresse som barnets föräldrar och
rättsliga vårdnadshavare har av att få ut uppgifterna.
Rent
allmänt vill jag framhålla att vad beträffar betydelsen för den enskilde av att
uppgifter om hans/hennes ekonomi sekretessbelägges har sådan
sekretessbeläggning inte alls lika stor betydelse ur integritetssynpunkt för
den enskilde som sekretessbeläggning av exempelvis uppgifter om sjukdomar.
I Sverige gäller ju ( i motsats till i många
andra länder) att jag såsom enskild person
med hänsyn till offentlighetsprincipen utan någon som helst svårighet
(och utan att ens behöva uppge syftet med min förfrågan) kan få uppgift från en
statlig eller kommunal myndighet om vilken lön, vilken övertidsersättning och
vilka traktamenten och eventuella övriga ekonomiska förmåner en namngiven
offentliganställd tjänsteman har och har haft. Eftersom en betydande procent av
den förvärvsarbetande svenska befolkningen
numera är offentliganställd är det alltså en mycket stor grupp personer,
som inte alls har något skydd för uppgifter om sina inkomster och övriga
ekonomiska förmåner förknippade med arbetet.
För undvikande av missförstånd vill jag
framhålla att jag personligen är utomordentligt nöjd med den svenska
offentlighetsprincipen härvidlag. Jag finner det ur rättssäkerhetssynpunkt
oerhört viktigt att allmänheten har fri insyn i hur den offentliga sektorn
använder skattebetalarnas pengar. Denna rätt till insyn från allmänheten är ju också viktig ur preventionssynpunkt när
det gäller att förhindra att tjänstemän tillskansar sig oskäliga ersättningar
från sin offentliga arbetsgivare.
I Sverige (i motsats till i många andra
länder) kan jag som enskild person (utan att ens behöva uppge syftet med min
förfrågan) från skattemyndigheten få uppgift om namngiven persons taxerade
inkomst och beskattningsbara förmögenhet.
Jag kan också utan svårighet få uppgifter om
vilken eller vilka fastigheter en enskild person äger.
Flertalet svenskar har alltså inte skydd
mot utlämnande av de mest
väsentliga uppgifterna rörande den personliga ekonomin.
Man frågar sig då varför just
fosterföräldrar, som ju får sin ekonomiska ersättning från den offentliga sektorn (skattebetalarnas
pengar!!) för både arbetet och kostnaderna beträffande fosterbarnet, skall få
förmånen (?) att få uppgifter om sina
ekonomiska villkor sekretessbelagda.
Enlig min uppfattning föreligger tvärtom
extra stor anledning att icke sekretessbelägga uppgifter om de ekonomiska
villkoren för fosterföräldrar.
De tvångsomhändertagna barnen är
administrativt frihetsberövade. De är
genom frihetsberövandet utsatta för ett av de mest ingripande åtgärderna i sitt
liv, som en person kan utsättas för av en stat.
När det gäller övriga frihetsberövade
personer i Sverige förekommer det mig veterligt överhuvudtaget inte att det
fortlöpande frihetsberövandet verkställes av och hos privatpersoner
(fosterföräldrar) utan verkställigheten sker på kommunala och statliga institutioner. Personer som dömts till
fängelsestraff avtjänar sina straff på fängelser i statlig regi, personer som är föremål för
psykiatrisk tvångsvård är frihetsberövade på i offentlig regi drivna
mentalsjukhus och personer som är frihetsberövade enligt smittskyddslagen
tvångsvårdas aldrig någonsin på privata sjukhus utan på i offentlig regi drivna
sjukhus.
För frihetsberövade personer är i ett fritt
och demokratiskt land rättssäkerhetsaspekterna oerhört viktiga. Det är oerhört
viktigt att den frihetsberövade hela tiden har möjlighet kontrollera att inga
olagliga eller ovidkommande saker, såsom privatpersoners vinstintresse, styr
hans/hennes möjligheter till frigivning eller möjlighet till permissioner. Det
vore ju förödande för rättsäkerheten om exempelvis ett fängelse i all hemlighet
höjde lönen för den fångvaktare, som
kommer med påståenden om att en fånge misskött sig och därmed ej skall
beviljas permissioner eller villkorlig frigivning. Om en sådan fångvaktare fick högre lön eller andra extra ekonomiska
förmåner skulle givetvis frestelsen bli oerhört stor för övriga fångvaktare att
konstruera diffusa påståenden om misskötsamhet hos en fånge.
Genom att allmänheten inklusive de personer
som berörs har möjlighet till full insyn i vad som betalas till exempelvis
fångvaktare förhindras effektivt ett
sådant system där enskilda tjänstemän har ekonomisk vinning av huruvida
frihetsberövandet fortsätter eller inte.
Givetvis skall även full insyn finnas i vad
fosterföräldrar, som bedriver tvångsvård i sitt hem, får i betalning.
I socialmyndighetens utredning om ett fosterhem inför placeringen av ett
barn finns oftast uppgifter om
fosterföräldrarnas hälsotillstånd, bostadsförhållanden med mera, alltså saker
som rör fosterföräldrarnas privatliv.
Jag menar emellertid att även dessa uppgifter
bör lämnas ut. Den person eller familj, som till sitt hem och sin bostad
förlägger en verksamhet ( i det här fallet tvångsvård), som betalas och
sanktioneras av stat och kommun, får finna sig i att därvid ge upp en del av
rätten till privatliv. Om vederbörande ( i det här fallet fosterföräldrar) inte
vill ge upp en del av rätten till privatliv, bör de avstå från att taga emot fosterbarn i sitt hem. Och
därmed även avstå från betalningen för fosterbarnen!!
Jag vill anföra några jämförande exempel.
Polis eller socialmyndighet eller annan
myndighet har i Sverige ingen som helst allmän rätt att oombedda komma in i
persons eller familjs hem för att exempelvis hålla en allmän inspektion av bostadens standard.
Men den pensionerade läkare, som efter
pensioneringen vill driva en liten privatmottagning några timmar i veckan och vill slippa
kostnaden för att hu hyra en mottagningslokal och därför förlägger denna
läkarmottagning till vardagsrummet i sin bostad (jag känner till flera sådana
fall) får finna sig i att Socialstyrelsen får en allmän inspektionsrätt av
hans/hennes vardagsrum!!! Och får finna sig i att inspektionsrapporten blir
allmän handling, ej sekretessbelagd. Om läkaren inte vill ha den inskränkningen
i sitt privatliv, alltså att en tjänsteman från Socialstyrelsen när som helst,
förhandsanmäld eller oanmäld, har rätt att inspektera hans/hennes vardagsrum,
får läkaren avstå från att ha privatmottagning!! Eller kosta på sig att hyra en
separat mottagningslokal!!
Nästa exempel: I Sverige har polisen ingen
som helst allmän rätt att stoppa en gående person på gatan och kräva att denna
underkastar sig ett utandningsprov och/eller ett blodprov för att undersöka
eventuell alkoholpåverkan. Men en person, som använder sig av den rätt att
framföra motorfordon, som innehav av
körkort medför, får finna sig i att under bilfärden bli stoppad i en
rutinkontroll och, om polisen så finner lämpligt, underkasta sig utandningsprov eller blodprov. Om personen
anser sådant integritetskränkande får han/hon avstå från att överhuvudtaget
köra bil!! Vissa rättigheter medför också skyldigheter!!!
Nästa exempel: I Sverige kan en privatperson
ej åläggas att mot sin vilja underkasta sig regelbundna hälsokontroller i form
av läkarundersökningar. Men den person, som innehar erforderligt flygcertifikat
och valt som yrke att vara pilot inom trafikflyget, måste underkasta sig
regelbundna läkarundersökningar (vars resultat arbetsgivaren har rätt att ta
del av!) för att få fortsätta att utöva
sitt yrke. Anser han/hon detta alltför integritetskränkande, får han/hon avstå
från att vara pilot inom trafikflyget.
Jag menar att de personer, som väljer att
tjäna pengar på tvångsvård av fosterbarn i sitt hem, måste ur rättssäkerhetssynpunkt finna sig i att
deras hälsotillstånd och hemförhållanden icke längre får vara sekretessbelagda.
För fosterbarnet är det fullständig katastrof när sådana saker rörande fosterhemmet sekretessbelägges. Bland mina västsvenska LVU-fall har jag ett fall där följande inträffade: Ett handikappat förskolebarn tvångsplacerades i en fosterfamilj med fyra egna barn. Fosterhemsutredningen sekretessbelades. Den biologiska modern märkte grava missförhållanden i fosterhemmet. Den handikappade pojken lämnades utan tillsyn, fick ej läkarvård när han var sjuk, uppvisade oförklarliga blåmärken och så vidare. Modern påtalade saken upprepade gånger hos socialmyndigheten, som emellertid muntligen försäkrade att att allt var bra i fosterhemmet. En midsommardag när modern reste till fosterhemmet för att besöka sin son mötte hon en polisbil på väg från fosterhemmet. När hon kom fram fanns ingen av fosterföräldrarna hemma. En granne, som fanns i huset, lämnade henne (den helt osanna) uppgiften att fosterföräldrarna rest för att besöka en släkting, som hastigt insjuknat. Den handikappade fosterpojkens biologiska mor fann uppgiften egendomlig. Hon ringde därför polisen och frågade vad som pågick, varför polisbilen varit i fosterhemmet. Av polisen fick hon beskedet att följande hade inträffat: På midsommarnatten hade den kraftigt berusade fosterfadern, i närvaro av barn och fosterbarn, misshandlat den likaledes berusade fostermodern så svårt att hon fruktade för sitt liv och ringde polisen. Polisen kom och fann ett totalt kaos i hemmet, grep den berusade fosterfadern och förde honom till polisarresten. Den av misshandeln illa tilltygade fostermodern fördes till sjukhus!!! Senare har vi fått veta att socialmyndigheten vid placeringen av den handikappade pojken i fosterhemmet väl kände till att fosterfadern hade så svåra alkoholproblem att han till och med varit på alkoholistanstalt!!!
Det är helt oacceptabelt att sekretessbelägga
någon del av fosterhemsutredningar eller ekonomiska transaktioner med
fosterföräldrar.
Vad beträffar rubricerade fall utgör
tvångsomhändertagandet av barnet SK ett justitiemord. Bakom flertalet
justitiemord ligger som bekant en medicinsk feldiagnos. I det här fallet led
barnet SK av en ovanlig sjukdom, som heter temporary
brittle bone disease och som av svenska läkare feldiagnosticerades som
misshandelsskador.
Forskningen kring sjukdomen temporary brittle
bone disease fortsätter. Det är min förhoppning att det inom de närmaste åren
skall ha kommit fram biokemiska bevis för denna sjukdom; biokemiska bevis som
utgör fullgoda bevis för att det var den sjukdomen barnet SK led av och inte
alls misshandelsskador.
Barnet SK:s
biologiska mor ÅK har uppdragit åt mig att försöka åstadkomma resning i
målet om tvångsomhändertagandet. Jag har för avsikt att fortsätta försöken att
få resning till dess en resningsansökan bifalles. Jag följer forskningen på
områder temporary brittle bone disese. Den dag denna forskning kommit
tillräckligt långt är jag övertygad om att vi får bifall till vår
resningsansökan. Den dagen, vare sig det sker medan SK fortfarande är barn
eller efter det SK blivit vuxen, är SK givetvis berättigad till ett mycket högt
skadestånd från svenska staten för att hennes barndom blivit förstörd genom att
hon tvingats växa upp i olika fosterhem istället för hos sin biologiska familj.
Det är då viktigt att vi har klara papper på alla de ekonomiska transaktionerna och övrigt som
skett med SK under tvångsvården. Eftersom myndigheter i vissa fall får förstöra handlingar efter tio
år är det viktigt att vi då har kvar alla papper i vår ägo, för att kunna
påvisa vilket extra stort lidande SK tillfogats helt i onödan genom att
ekonomiska drivkrafter varit inblandade
i barnets tvångsvård.
Vad i övrigt beträffar mitt arbete med
resningsansökan för min klient, ÅK, som drabbats av ett justitiemord, är det
väl känt att man i sådant arbete måste "vända på varje sten" för att
nå framgång. I det läget är det helt oacceptabelt att överhuvudtaget någonting
i detta ärende är sekretessbelagt för mig och min huvudman ÅK.
Göteborg den 12 oktober 2001
Siv Westerberg
Jur.kand., med.lic.
Tillbaka till
Pågående Rättsfall