Bedömningars ofullkomligheter en fara för rättssäkerheten

Av Lennart Sjöberg, professor

Lennart Sjöberg är professor i Psykologi vid Handelshögskolan vid Stockholms Universitet. Han har publicerat omfattande studier inom sitt fack och han har varit sakkunnig i en rad rättsprocesser. Han är vetenskaplig föreståndare för Stiftelsen för Rättspsykologi.

Artikeln är tidigare publicerad i Juridisk Tidsskrift vid Stockholms Universitet Nr 4 1998-99, Stockholm: Stockholms Universitet. ISSN 1100-7761. Den publiceras här med författarens benägna tillstånd.

Inledning

Viktiga beslut i rättsväsendet bygger ofta till betydande del på bedömningar av ett komplicerat underlag av information. En domstol har att sammanväga sådan information till en helhetsbild och ta ställning utifrån denna. Också olika typer av expertbedömningar är av den karaktären, även om det i sådana fall oftare är fråga om individuella beslut än gruppbeslut.

Syftet med denna artikel är att ge en översikt av forskning om bedömningar. Denna är ganska omfattande och har gett många intressanta och viktiga resultat. För att förstå bedömningarnas roll måste de emellertid ses i sammanhang med det underlag som de bygger på, i form av teorier och kulturströmningar. Bedömningarna är bara toppen på ett väldigt isberg av sådana underliggande föreställningar. Jag har valt att ta upp några teorier och kulturströmningar som är av intresse för rättsväsendet, i vissa fall direkt tillämpas i svenska domstolar och myndighetsbeslut, eller i utbildning av t ex poliser.

Människosyn och vardaglig psykologi

Bedömningar inom rättsväsendet bygger i hög grad på vad som populärt brukar kallas människosyn, alltså mer eller mindre genomtänkta uppfattningar om hur människor fungerar och vilka värden som är viktiga. Personer med juridisk utbildning har knappast en annorlunda människosyn än andra, och det handlar om vad som i forskningen på området brukar kallas för "folk psychology", vilket kanske kan översättas med sunt-förnufts-psykologi eller vardaglig psykologi. Denna form av kunskap är utvecklad sedan årtusenden och en integrerad del av vår kultur, men den är också stadd i förändring. Den påverkas av utvecklingen inom de akademiska disciplinerna psykologi och psykiatri, och andra, men också av konst, litteratur och film, och det allmänna kulturklimatet, ekonomi och politik. Hur det samspelet går till är föga känt och ett bra ämne för många doktorsavhandlingar, men här finns inte utrymme för att närmare gå in på frågan.

Inom socialpsykologin finns sedan 50-talet en särskild inriktning vars mål är att beskriva och förstå vardagspsykologin. Många resultat har erhållits; ett av de mest kända brukar kallas för Det Grundläggande Attributionsfelet1. Termen syftar på att människor brukar tillskriva andras beteende till deras "personlighet", alltså något ganska stabilt och med generell genomslagskraft. Nu är det emellertid så att forskningen om personlighet inte har kunnat hitta några sådana stabila och generellt verkningsfulla personlighetsdrag; beteendet varierar från en situation till en annan och människor kan förändras kraftigt över tid. Attributionsfelet gäller f ö hur vi ser på andra - vårt eget beteende ser vi sällan som mer eller mindre rigida utslag av vår personlighet utan som en smidig anpassning just till situationen. Icke desto mindre resonerar vi mycket ofta som om personlighet vore en konstant storhet som vi kunde observera och bedöma, och som kunde läggas till grund för diverse prognoser av stor vikt i samhället.

Ett exempel. Prognos av "farlighet" hos en brottsling är notoriskt svårt att göra. En sammanställning av forskning på detta område publicerades nyligen och visade att det enda som tycktes fungera någorlunda bra är en statistisk sammanvägning av vissa "objektiva" data2. Kliniska bedömningar av psykiatriker eller psykologer visade sig vara mycket otillförlitliga. I pressen har vi kunnat läsa om fall där en psykiatriker funnit en brottsling lida av svåra mentala störningar medan en annan frankt förklarar "jag behövde bara kasta en blick på honom för att se att han var fullt frisk".

Kan man bedöma om en person ljuger eller ej, t ex vid återgivande av ett påstått eller reellt minne? Många tror att man kan göra en bedömning av om sådana återgivanden avser en faktisk händelse på grundval av sådant som emotionell inlevelse i berättelsen eller konkreta detaljer. Men hur rimligt det än kan låta att man avgöra om något "bär det självupplevdas prägel" som domstolar ofta formulerar saken tyder forskningen på att sådana bedömningar inte kan göras med någon hög grad av tillförlitlighet3,4.

Experimentell och statistisk analys av bedömningar

Psykologer har sedan 50-talet studerat bedömningar, både av lekmän och experter, inom många olika områden. En populär översikt ges av Gilovich5. Det första välkända arbetet publicerades redan 1954 av Meehl6. Meehl fann att psykologers bedömningar - t ex utifrån ett underlag av testresultat - av personlighet, beteendeprognos mm, var klart sämre än en enkel statistisk sammanvägning av samma underlag. Detta arbete åstadkom på sin tid mycken uppståndelse och många försök gjordes att hitta något fel i hans analyser - utan framgång. Givetvis var det underlag han citerade för sin artikel begränsat, men senare, mycket omfattande, forskning har visat samma sak7. Det finns ytterst få undersökningar som inte stött Meehls ursprungliga tes. Den senare forskningen har inte varit begränsad till just psykologers expertbedömningar, utan gällt många specialinriktningar. I ett fåtal fall kan man hitta expertbedömningar med goda egenskaper, t ex av meteorologer, men i dessa fall föreligger två omständigheter som är ganska sällsynta: experten får snabb och tydlig återkoppling om han bedömt rätt eller fel, och det finns en god teori som underlag för bedömningarna.

Nämnas bör även fenomenet med s k "bootstrapping". Detta innebär att en modell av bedömningar ofta fungerar bättre än de bedömningar som den är modell av8. Detta kan i sin tur förstås som ett utslag av den destruktiva effekt på mänskliga bedömningar som uppkommer på grund av osäkerhet och inkonsekvens, d v s man gör olika bedömningar vid olika tidpunkter, givet ett och samma underlag - om underlaget är tillräckligt komplicerat (vilket det ofta är).

Ett sätt att förbättra bedömningar borde vara att öka informationsunderlaget. Och onekligen känner man sig mera säker på sin sak om man har ett större underlag för sin bedömning. Men forskningen har visat att den faktiska kvaliteten hos bedömningar endast ökar upp till ett maximum för ett mycket begränsat informationsunderlag. Sedan sjunker tillförlitligheten, och detta alltså samtidigt som tilltron till bedömningen ökar9! Vi har en tendens att vara alltför säkra på vår sak. Även när vi är 100 % säkra har vi fel i en betydande andel av fallen10.

I datorernas tidevarv är detta en speciellt farlig tendens eftersom IT skapar enorma mängder av billig information. Risken är överhängande att denna information bara ger oss illusioner och i själva verket förvirrar oss allt djupare.

Slutsatser om orsak och verkan innehåller också många fallgropar. Det är lätt att tro att ett tidsmässigt sammanträffande är ett bevis för orsaksrelation; vi får rent spontant ett sådant intryck11. Utvärdering av terapi eller undervisning kan ge mycket missvisande resultat om inte adekvata kontroller samtidigt studeras. Den s k regressionseffekten innebär att personer som vid ett tillfälle är särskilt okunniga eller "mår dåligt" vid ett senare tillfälle kan förväntas vara i bättre skick, av rent statistiska orsaker. Och detta alltså utan att behandlingen haft någon egentlig effekt.

Beslut fattas sällan på rent rationella grunder. Ekonomisk beslutsteori kan vara bra för att föreskriva vad som är rationellt men inte för att förstå hur människor faktiskt går tillväga. Önsketänkande är mycket vanligt12 och innebär att värden och faktaomdömen inte hålls isär. Människor ställs ofta inför valkonflikter - bl a beroende på att marknaden gör de mera eftertraktade valobjekten dyrare - och de löser dem genom att lägga till rätta och omtolka informationen så att det önskade alternativet framstår som dominerande13, d v s bäst i alla avseenden (eller åtminstone inte sämre än något annat i något avseende).

Experter

Vi lever i ett samhälle där experter spelar en mycket stor roll. Deras berättigande är vanligen någon form av vetenskaplig skolning och de slutsatser och rekommendationer de ger sägs vara vetenskapligt baserade.

Det låter betryggande, men ser man närmare på många former av praktik upptäcker man att vetenskapliga kunskaper till stor del har enbart en legitimerande funktion. Det handlar inte om slutsatser som entydigt följer av vetenskaplig teori. Verkligheten är alltför komplicerad för det.

Experter av olika slag har i alla tider hävdat att de har en stor "intuitiv" förmåga till komplexa bedömningar och att detta är en kompetens som de förvärvat genom lång erfarenhet. Forskare inom psykologin har sedan länge intresserat sig för expertfunktioner, och de har fått resultat som har förvånat många. Det verkar, kort sagt, som om experterna oftast överskattat värdet av sin expertis.

För psykologer var det kanske naturligt att börja forskningen med att analysera just psykologer. Kritiken av experterna har sedermera utökats till att omfatta många andra kategorier än psykologer. Läkare är en annan grupp som visat sig fungera på ett likartat sätt, olika slag av ekonomer en tredje.

Undantag finns. Verkligt imponerande expertfunktioner föreligger i ett fåtal fall, där experterna kan få snabb och entydig återkoppling på sina bedömningar. Det kan gälla t ex stormästare i schack14. Anders Ericsson, svensk som är professor i USA, har tillsammans med nobelpristagaren Simon visat på förekomsten av hög grad av skicklighet15,16. Detta har även gjorts av psykologen James Shanteau17,18,19,20. Men i de allra flesta fall är experter oense med varandra, och de bedömningar de ger av ett och samma underlag varierar från en gång till en annan (om de inte kan minnas vad de tidigare sagt). Men ger inte erfarenhet bättre bedömningar? Nej, faktiskt inte21. Erfarna psykologers bedömningar förefaller inte vara mera tillförlitliga än rena nybörjares. Beslut på grundval av t ex test och betyg kan bli sämre om experten tillåts inverka på dem än om de enbart grundas på det kvantitativa underlaget. Den uteblivna effekten av erfarenhet är troligen beroende av bristen på entydig återkoppling inom en kort tid efter beslutet, men också av bristen på ett fungerande teoretiskt system med vars hjälp sådan återkoppling kan tillgodogöras.

Psykologi och psykiatri i "dynamisk" tappning

En av de ledande forskarna inom besluts- och bedömningsforskningen är Robyn Dawes, professor vid Carnegie-Mellon-universitetet i Pittsburgh. Han gav för en tid sedan ut en uppmärksammad bok med titeln House of cards. Psychology and psychotherapy built on myth22. Där sammanfattas på ett lysande sätt 50 års forskning om subjektiva bedömningar och speciellt nagelfars de bedömningar som psykologer och psykiatriker gör, bl a som expertvittnen i domstolar. En uppföljare är en bok av Margaret Hagen, som inriktar sig enbart på rättsväsendet och som drar synnerligen negativa slutsatser om dynamisk-psykologiska insatser i detta sammanhang23. Hagens bok har titeln Whores of the court och dess innehåll är inte mindre provocerande, men i stort sett väl underbyggt och dokumenterat.

Hur viktig denna debatt är behöver jag knappt orda om nu när det ena fallet efter det andra ifrågasätts och det visar sig att domstolarna satt sin tillit till subjektiva intuitioner från psykologers och psykiatrikers sida. Debatten om vittnespsykologin i Sverige är emellertid ytterst förvirrande, därför att det finns minst två vitt skilda inriktningar24.

Dels finns det vittnespsykologer i den Trankellska skolan, och dessa strävar efter att göra en kritisk analys och att pröva olika hypoteser mot varandra på grundval av vetenskap och sunt förnuft. Dels finns det en stor skara "dynamiska" psykologer som menar sig kunna vägleda domstolarna på grundval av projektiva test och sina subjektiva intuitioner, och med hänvisning till Freud och/eller någon av hans många efterföljare. Det är den senare gruppen som gör stor skada och som i själva verket satt hela rättssystemet i gungning, eftersom domstolarna böjt sig för deras påståenden i så många fall.

Domstolarnas inställning är högst förklarlig eftersom det handlar om personer som genomgått en långvarig akademisk utbildning, kallad psykologutbildning, och har socialstyrelsens legitimation. Det är mycket begärt att domare som själva saknar professionell kompetens i dessa frågor skall kunna ifrågasätta de dynamiska psykologernas omdömen. Ändå menar jag att det är just det som måste ske. Dawes bok borde vara obligatorisk läsning för varje domare och åklagare.

Vad är det då för fel på den teoretiska grund som hela denna verksamhet vilar på? I stort sett fungerar ingenting! Ta de s k projektiva personlighetstesten. Rorschachs berömda bläckplumpstest används i det svenska rättsväsendet. Detta är varken mer eller mindre än en skandal.

Det finns tonvis med forskningsrapporter som visar att detta test saknar tillräcklig tillförlitlighet, och även om det i undantagsfall kan ha ett visst prediktivt värde är detta så svagt att det säger i stort sett ingenting om den enskilda individen25. Hur man tolkar bläckplumpar (man skall säga vad de liknar) har inget att göra med "själens djup" eller med ens förmåga att klara sig här i livet. Andra test inom samma "projektiva" skola är lika dåliga - personlighetstest har inte visat sig användbara för prognos och diagnos.

Dawes uppmanar sina läsare att vägra att underkasta sig en sådan testning, och det gör han på mycket goda grunder. Har psykologen väl fått sitt underlag i form av svar på Rorschachtestet kan han eller hon konstruera vilka fantombilder av den testade som helst - och ingen kan motbevisa dem, allra minst den testade själv.

Det finns andra exempel på användning av projektiva test av psykologer som anlitas av svenska domstolar. Ofta gäller det testning av barn vid vårdnadstvister eller misstankar om övergrepp. Ett av de mest kända är Erica-testet; om detta kan bara sägas att det finns praktiskt taget ingen forskning som stödjer dess användning. Det finns inte ens normdata, det är fråga om ren och skär humbug och inget annat - se not 26 för en mera ingående diskussion av detta test. Ett amerikanskt test som kallas CAT används också i Sverige. Det är ett projektivt test för barn. Om detta finns en del att läsa i den vetenskapliga litteraturen.

CAT är tillkommet under inspiration av det mera välkända TAT27. CAT:s kvalitet har utförligt diskuterats i amerikanska källor. Jag hänvisar här till den auktoritativa Mental Measurement Yearbook, som i volym 13, 1998, har den mest aktuella kvalitetsvärderingen av CAT i form av två expertutlåtanden om testet28,29. Dessa båda utlåtanden är samstämmiga.

Knoff gör en mängd kritiska påpekanden om CAT. Här är några av de viktigaste:

• Testet påstås vara överförbart mellan kulturer ("culture fair"). Inget stöd för detta påstående har emellertid åberopats av konstruktören.

• Testadministrationen är alltför beroende av testaren för att man ska kunna vara säker på att testningen inte ger en snedvriden bild av den testade. Knoff skriver:

"without a standardized posttest inquiry, the potential that a clinician could self-select specific areas for elaboration, based on the background or referral of a case, and bias both these additional responses and the interpretation of the instrument, is likely". (Sid. 231).

• Testets psykometriska egenskaper, alltså dess tillförlitlighet (reliabilitet och validitet) samt normdata30, har aldrig dokumenterats. Testkonstruktören (Bellak) har t o m hävdat att sådana data inte behövs. Knoff kommenterar:

"This statement is indefensible and, in the end, leaves the CAT largely untested, putting any clinical interpretations or decisions derived from it in doubt". (Sid. 232).

Knoff avslutar med bedömningen att testet är föråldrat, saknar tillräckligt underlag i forskning, och ej bör användas i klinisk verksamhet.

Reinehrs utlåtande är i allt väsentligt samstämmigt med Knoffs. Två citat från Reinehr kan räcka:

"There is no information regarding internal consistency, retest reliability, or interscorer reliability. There is no validity information of any kind. Clinical speculation and the unsupported opinion of the test interpreter are the basis for the evaluation of CAT stories." (Sid. 233).

"The CAT is at best an aid to a system of clinical inference that is itself highly suspect. The use of the technique as a method of developing a personality description is entirely unjustified by any scientific standard". (Sid. 234).

Slutsats: CAT-testet saknar vetenskapligt dokumenterat värde och risken är stor att CAT-testning leder till felaktiga tolkningar i överensstämmelse med testarens förutfattade meningar. Icke desto mindre används det alltså i Sverige.

Från USA har också idén om dockor med könsorgan hämtats. Det har blivit populärt att använda sig av sådana dockor vid försök till diagnos av sexuella övergrepp. Forskningen visar emellertid att sådan diagnostik är antingen helt invalid eller så felbemängd att den knappast kan försvaras för användning i enskilda fall31, 32. Det finns f ö inga reliabla tecken i barns beteende på att de skulle ha blivit utsatta för sexuella övergrepp33. Det finns inget stöd i forskningen för att anatomiskt detaljerade dockor skulle kunna användas för att ge tillförlitlig information om sexuella övergrepp.

Många kliniska psykologer och psykiatriker visar trots de kritiska vetenskapliga kvalitetsbedömningarna av testen en stor säkerhet i sina slutsatser om enskilda testade. Det beror förmodligen på att de låtit sig förledas av den intuitiva känsla av insikter i den testades personlighet som uppkommer i denna typ av testsituation. Forskningen har emellertid visat att denna känsla är falsk och vilseledande. Man får också stöd från kolleger som har samma - lika litet berättigade - höga uppfattning om testens och den intuitiva kliniska bedömningens värde34, 35.

Den allmänna begreppsramen och teorierna bakom de projektiva testen är alltså ofta av psykodynamisk typ. Ingen vetenskaplig forskning har kunnat belägga att testen har tillräcklig precision för att kunna underbygga de ytterst långtgående slutsatser med bäring på centrala mänskliga frågeställningar som dess företrädare regelmässigt gör.

Den kliniska syn som ibland förfäktas är att den enskilde psykologens "erfarenhet" och särskilda skolning skulle kunna vara en tillräcklig grund för att göra giltiga tolkningar av projektiva test som CAT. Forskningen om kliniska bedömningar visar emellertid att dessa påståenden saknar vetenskapligt stöd36, 7, 6, och "erfarenhet" har inte kunnat påvisas medföra bättre kvalitet i bedömningarna (förmodligen beroende på avsaknaden av klart formulerad, giltig, teori och långsam eller utebliven återföring av resultat till bedömaren).

Inga försvarbara argument mot de sedan länge allmänt accepterade kraven på test har hörts av. I stället har de helt enkelt ignorerats av vissa praktiker inom klinisk psykologi och psykiatri. Myndigheter och domstolar har tyvärr visat stort förtroende för kliniska bedömningar av sådana psykologer och psykiatriker.

Forskningsfusk

Har då inte Freuds teser för länge sedan bevisats utifrån de resultat som uppnås i psykoanalytisk terapi med olika former av mentala problem och sjukdomar? Ingalunda. Freud påstod det, och många av hans efterföljare tycks vara av samma uppfattning. Men ännu efter 100 år har ingen kunnat visa att psykoanalytisk terapi har unika och bestående effekter. Den har ungefär samma effekt som vilken suggestionsbehandling som helst37. Större effekter har i vissa fall helt andra former av psykoterapi, nämligen de som grundas på beteendemodifikation och kognitionspsykologiska principer38.

Allt fler ansluter sig nu till uppfattningen att Freud fuskade med sina data. Vad han påstod sig finna kan med modern terminologi sägas vara mycket starka samband och belägg för sina teser. Men ingen har kunnat replikera sådana resultat. Möjligen har man ibland funnit svaga tendenser. Det blir därför oundvikligt att aktualisera en fråga som tidigare varit nästan tabubelagd: fusk.

Forskningsfusk är en outhärdlig anklagelse i den akademiska världen. Vanligen avfärdas möjligheten med en axelryckning och indignerat höjda ögonbryn, och med insinuationer om att den som tar upp saken nog inte själv har ett rent samvete. Ändå har den ena forskaren efter den andra avslöjats med att fuska, inte minst i amerikansk medicinsk forskning39. Pengar och berömmelse lockar, och många tror så innerligt på sina teorier att de inte kan stå emot frestelsen. När olika "whistleblowers" slagit larm har de bemötts med stor fientlighet av universiteten, som sedan i efterhand tvingats erkänna fusket och vidta åtgärder.

I Sverige har vi en sådan "whistleblower" i den oförskräckte Max Scharnberg, som i sina böcker gått igenom åtskilliga av Freuds skrifter in i minsta detalj och gjort det troligt att där förekommer just fusk40, 41. Scharnbergs arbeten har rönt stor internationell uppskattning och uppmärksamhet.

En sådan analys, och det faktum att psykoanalytisk teori och terapi ingalunda fungerar så kraftfullt som Freud påstod, gör det troligt att den empiriska grunden för psykoanalysen och dess avläggare är ohållbar. Forskningen om bedömningar och expertfunktioner ger ytterligare stöd för den slutsatsen.

Många andra exempel kan ges. Även Jung fuskade med sina "bevis" för teorin om arketyperna42. Det i Sverige beundrade DM-testet bygger på psykoanalytisk teori och används för urval inom flygvapnet och näringslivet, men den forskning som är grunden, en avhandling från 70-talet, har inte kunnat övertygande replikeras av flygvapen i andra länder43. De ursprungliga data har försvunnit och ingen säger sig veta var de finns. Att kontrollera resultaten och att följa upp dem är därför omöjligt. Andra forskare, bland dem Uppsalaprofessorerna Ekehammar och Brehmer, har prövat testet och funnit det otillförlitligt44, 45. Fuskhypotesen kan därför inte uteslutas.

Kulturströmningar: New Age, falska minnen mm

Olika former av New Age-idéer har fått stor utbredning i Sverige46, inte minst på grund av okritiska beskrivningar i massmedia47. Amerikanska försvaret har låtit en grupp kvalificerade forskare gå igenom denna flora av mer eller mindre flummiga metoder och begrepp och de har visat att ytterst litet har något vetenskapligt stöd48. Icke desto mindre är detta mycket populära idéer och stora pengar är tydligen att tjäna, t ex i ledarutbildning både inom näringslivet och försvaret. "Häxor" tycks vara det senaste i utbildningen av direktörer.

Återuppväckta minnen av sexuella övergrepp hör hemma i gruppen av masshysterier. Det är troligt att det rör sig om minnen som har skapats genom suggestioner i terapi, ofta under hypnos. Anknytningen till demonologi är också tydlig i den extrema variant som påstår att dessa övergrepp har tagit formen av satanistiska riter, inklusive människooffer och kannibalism49. Noggranna studier i USA och England har inte kunnat finna några som helst bevis för att sådana riter ägt rum50, 51, 52. Det svenska 80-talets oerhört uppmärksammade styckmål innehöll inslag av påstådd kannibalism o dyl53.

Bass och Davis bok The courage to heal, vars första upplaga utkom 198854, är en modern Häxhammare, för att anknyta till den grundbok för inkvisitionen som på 1400-talet skrevs av teologiprofessorerna Kramer och Sprenger på uppdrag av påven55. Bass och Davis påstår att sexuella övergrepp är mycket vanliga och att minnet av dem ofta bortträngs. (Ingen vet hur vanliga dessa övergrepp är, uppskattningarna varierar enormt. Se 56 för en belysande diskussion av denna fråga.) Det bortträngda minnet skapar psykiska problem hos offret. Det kan uppväckas i terapi och därefter "bearbetas", bl a genom att konfrontera gärningsmannen (som brukar vara fadern), varefter psykisk hälsa garanteras.

Resultatet har blivit familjetragedier där vuxna döttrar brutit relationen med sina föräldrar57. Inget tyder på att behandlingen ger några positiva resultat. Tvärtom, patienten har hamnat i en alltmer utsatt situation, i ett allt större beroende av terapeuten. Hon blir uppmanad att avsluta sina sociala relationer och gå in i en sektliknande tillvaro tillsammans med andra troende. Behandlingen drar ut i år och decennier och tycks kunna leda till mycket negativa effekter58. Att lära sig hata nära anhöriga är knappast befordrande för den själsliga hälsan, varken för barn59 eller vuxna.

Tron på de uppväckta minnena är ett exempel på missbruk av psykologin. Bass och Davis bok har skapat många tragedier; icke desto mindre finns den nu i en svensk upplaga understödd av Folkhälsoinstitutet. Ingen har kunnat påvisa att bortträngning av smärtsamma minnen är en realitet.

Det är vidare en populär uppfattning att sexuella övergrepp leder till multipel personlighetsstörning. Idén var nästan okänd fram till 70-talet när F R Schreibers Sybil60, en litterär beskrivning med anspråk på autenticitet, gjorde succé först som bok, senare som film.

Multipel personlighetsstörning (MPD) blev därefter en rätt vanlig diagnos i USA; terapikostnaderna, ofta betalda av försäkringsbolag, kan vara tio gånger högre än vid normal terapi. En ledande hypnosforskare, N P Spanos, har sedermera avslöjat falsarierna61. Antalet personligheter hos patienterna har ökat kraftigt, från två till numera tvåsiffriga tal, med en rekordnotering på ungefär 600! Sybil - boken och filmen - utlöste MPD-vågen.

Det gamla temat Dr Jekyll och Mr Hyde kommer igen. Kommunismens fall gjorde de röda agenterna ointressanta som filmens monster, men nu har temat sexuella övergrepp i barndomen, multipel personlighet i vuxen ålder, gärna med anknytning till seriemördare, tagits om hand av Hollywood.

Vad är att göra mot den moderna vidskepligheten, lika utbredd som under medeltiden? Sagan talar för utbildning62. Frågan är om det är en realistisk lösning. Framstående naturvetare har varit vidskepliga de också. Det finns inte mycket som tyder på att en skeptisk och vetenskaplig attityd låter sig överföras från ett område till ett annat. Och en genomtänkt skepticism kan stå i vägen för kreativt intresse. Saken är inte alldeles enkel.

Forskning om utbildning på alla nivåer, inklusive universiteten, visar att eleverna vid utbildningens början har ett antal suntförnuftsmässiga vanföreställningar. Utbildningen tycks sällan kunna förändra dessa till begrepp som står i överensstämmelse med vetenskaplig kunskap. I bästa fall lär man in skolans pensum, men de gamla idéerna finns kvar, parallellt med de nya, och de har större trovärdighet63. När utbildningen avslutas vidtar vuxenlivet med all exponering för humbug, vidskepelse och förvirring.

Om man "tror sina egna ögon", vilket är fullt naturligt att göra, riskerar man att fortsätta att vara offer för vanföreställningar. Framstående politiker har fungerat på detta sätt, anlitat stjärntydare och andeskådare. Psykologprofessionen har sina reinkarnationstroende, även i vårt land. Utbildningen tycks med andra ord inte kunna ersätta fördomarna med vetenskapligt vett.

Kanske kunde det vara värt att försöka att lägga in speciella "vaccinationsmoment" i all utbildning där man explicit tar upp vanföreställningar och övar ett skeptiskt förhållningssätt. Möjligen skulle Sagans program till någon del kunna förverkligas den vägen. Några onödiga offer kunde därigenom kanske undvika att drabbas.

Psykodynamiska felslut

Svensk tillämpad psykologi domineras av psykodynamiska föreställningar och arbetssätt. När en domstol anlitar en psykolog är det därför naturligt att man kommer att vända sig till en person som tror på och tillämpar sådan teori och metodik. Jag ska ge ett par exempel på den typ av bedömningsfel som man då får räkna med kan komma att påverka domstolen.

Ett bedömningsfel av mycket grundläggande typ är att man resonerar utifrån antagandet om att en person är skyldig och tolkar allt i ljuset av detta. I ett i Norge mycket uppmärksammat mordfall stod nyligen en ung man inför rätta, misstänkt för att ha våldfört sig på sin kusin och sedan brutalt mördat henne. En rättspsykiatriker fick i uppdrag att utvärdera mannen som person för att därigenom bidra till bedömningen i skuldfrågan. Han drog då fram en serie omständigheter av mer eller mindre banal natur (olyckshändelser tillsammans med kamrater varvid någon råkat få hett vatten spillt på sig, klagomål på betyg, en annan persons bil repad på en parkeringsplats utan att detta rapporterats, några episoder av blottning, läsning av serietidning etc). Psykiatrikern menade att dessa incidenter stämde bra med bilden av en brutal mördare och våldtäktsman: ohederlig, barnslig, sexuellt ohämmad och våldsam. Men det rörde sig ju endast om banaliteter, och forskning har dessutom visat att en sådan sak som blottning inte samvarierar med benägenhet till sexuellt våld. Det är möjligt att några av incidenterna kunde ha varit av betydelse, givet att det var gärningsmannen det var frågan om, men det var ju det som skulle bevisas. Slutsatsen måste dras från beteendet till frågan om skuld, inte tvärtom. Exemplet visar också på det vanskliga med kulturskillnader: klagomål på betyg är ganska vanliga i Norge men inte i Sverige i samma utsträckning (psykiatrikern var svensk).

Ett mycket viktigt inslag i det s k styckmålet64 var ett yttrande av en barnpsykiatriker och en psykolog. Det gällde att avgöra om en liten flickas påstådda minnen av att ha sett pappan delta i styckningen av en kvinnokropp verkligen kunde tillmätas trovärdighet. Många kritiska omdömen har fällts om detta yttrande, men här ska jag bara ta upp en aspekt: den psykodynamiska teorins cirkuläritet. Hade flickan verkligen varit i en av de två misstänkta läkarnas bostad? Hon skjutsades dit, men visade ingen emotionell reaktion. Hade hon gjort det så hade det förstås varit ett tecken på att hon varit där. Nu visade hon alltså ingen reaktion. Det var emellertid också ett tecken på att hon varit där, men förträngt det! Den uppmärksamme läsaren inser att allting kan användas för att bevisa vad som helst vid användning av denna typ av "logik".

En annan form av resonemang som används för att sprida dimma över de egentliga sakfrågorna är retorik. Ta debatten om det är lämpligt att ställa ledande frågor vid förhör. I gott och väl 100 år har det varit väl belagt genom psykologisk forskning att det är oerhört angeläget att undvika att suggerera den som förhörs till att ge ett visst svar som han eller hon bibringas att tro är det önskade. En närmast klassisk avhandling på området är Stukáts65, nu med 40 år på nacken, som visar just detta med konkreta exempel. Forskarna är till 99% eniga om denna sak. Icke desto mindre förmedlas till svenskt rättsväsende den falska upplysningen att "man ska inte vara rädd för att ställa ledande frågor" av en akademiskt verksam "minnesforskare".

Ett annat retoriskt knep illustreras av häradsrättens dom i det norska mordfall som beskrevs ovan. Inga fysiska bevis eller ögonvittnen fanns, men väl hårstrån i den döda flickans händer. Dessa hårstrån hade enligt DNA-analys ej kommit från henne själv eller den misstänkte. I sin tur borde detta starkt tala mot hans skuld, eftersom det är mycket troligt att hårstråna kommit från mördaren. Rätten diskuterade saken mycket kortfattat i sina domskäl och avvisade hela saken med att den ej kunde ta hänsyn till detta fynd "eftersom man inte kunnat identifiera från vem som hårstråna kom". Men det var ju just detta som talade starkt för att den misstänkte var oskyldig!

Psykodynamisk teori om brott

Det som just anförts är snarast att betrakta som tankefel och bristande logik. Minst lika allvarligt är att dynamiska psykologer framhärdar med att använda sig av obevisade spekulationer om orsakerna till brott. Jag skall ge en ganska ingående granskning av en bok på detta tema som publicerades häromåret och som har vunnit stor spridning.

Varför begås grova brott? Beror t ex seriemord på mördarens barndomsupplevelser? Är det psykiska trauman som ligger bakom våldsbrott och är brotten i själva verket en sorts rop på hjälp, ett språk som uttrycker brottslingens desperata livssituation? Är orsaken till grova våldsbrott att trauman inte har bearbetats i psykoterapi eller på annat djupgående sätt?

Dessa frågor, och de svar som antyds, pekar mot vad som kan kallas en psykodynamisk teori för våldsbrott. Sådana teorier har ofta föreslagits under det sekel som gått sedan Freud och hans medarbetare först formulerade den psykoanalytiska teorin, som är ursprunget till i stort sett alla senare varianter av psykodynamisk karaktär. I sin tur byggde Freud givetvis på många tidigare tänkare och på "sunt förnuft" eller naivpsykologiska föreställningar. En central idé är "katharsis" eller rening, som återfinns redan hos Aristoteles: starka känslor som inte levs ut byggs i stället upp som en intern spänning eller laddning som strävar efter utlopp och jämvikt; utlevandet ger en sådan harmoni.

En annan central idé är "bortträngning": minnena av de kränkningar man utsatts för är så smärtsamma och ångestskapande att de måste aktivt förträngas till det omedvetna. Där finns de kvar, och ligger som en sorts andlig varböld och präglar personens liv på ett mycket negativt sätt. Depressioner, tvångshandlingar, fobier, relationsproblem: praktiskt taget alla mentala problem kan förklaras utifrån bortträngda minnen av kränkningar.

Dessa kränkningar är dessutom mycket ofta, kanske i de flesta fallen, av sexuell karaktär. Det handlar om att vuxna, oftast män, förgriper sig på sina döttrar eller styvdöttrar (eller söner). Tidigare trodde man att sådana incestuösa övergrepp var mycket sällsynta; numera tror många att de drabbar en mycket stor del av speciellt flickorna. Mer än hälften av alla kvinnor har som barn utsatts för sexuella övergrepp, enligt vissa författare.

Med sådana föreställningar i bakgrunden är det mycket naturligt att föreslå att extrema våldshandlingar har en karaktär av utlevande av uppdämda frustrationer och andra negativa känslor. Hur skulle sådana starka laddningar kunna skapas om inte genom mycket extrema, kanske ofta upprepade, kränkningar tidigt i livet? Barn är utsatta för omgivningen på gott och ont; det finns dåligt fungerande familjer och det finns föräldrar som misshandlar och förgriper sig på sina barn. Dessa barn växer sedan upp till att bli våldsbrottslingar. Kanske inte alla, men många, och bland brottslingarna i fråga skall vi vänta oss att en mycket stor majoritet har just denna bakgrund.

Psykoterapi kan emellertid, tror man, hjälpa en person att återerinra sig sina smärtsamma minnen, och att sedan bearbeta dem i långa samtalssessioner med sin terapeut. Även andra former av bearbetning kan förekomna. Detta är emellertid enda vägen till tillfrisknande - den enda vägen och en god väg, som lovar ett harmoniskt och friskt liv till alla som vill söka psykologhjälp.

Det är intressant att notera att dessa, till synes övertygande, föreställningar i stort saknar vetenskaplig grund. De propageras för i en bok av Sven-Åke Christianson och Görel Wentz (Brott och minne. Berättelser om grova brott i känslo- och minnesperspektiv. Natur och Kultur, 1996). Det är angeläget att se närmare på vad boken egentligen hävdar och hur den försöker lägga fram stöd för sina teser. Den avses tydligen som en populärvetenskaplig och pedagogisk framställning och kan som sådan, vilket jag skall visa, göra betydande skada (den tycks redan ha vunnit ganska stor spridning). Bristen på referenser till stöd för centrala påståenden gör att dessa blir ännu svårare att kontrollera för den som inte själv är forskare inom området. Läsarna blir utlämnade till blind tro på författarnas spekulationer och fantasier.

Låt oss först se på vad forskningen säger om de bakgrundsteser som boken bygger på. Den psykoanalytiska teorin har i våra dagar grundligt granskats och förkastats på vetenskapsteoretiska66, idéhistoriska67 och empiriska68 grunder. En heltäckande diskussion ger Macmillan69; kritiska artiklar har nyligen gjorts tillgängliga i en samlingsvolym redigerad av Crews70. För den som inte vill läsa hela böcker om saken finns utmärkta artiklar, t ex av Crews71. Andra klassiker inom den psykodynamiska skolan har diskuterats mindre, men en kritisk analys av Jung kan nämnas här (se not 41). Försöken att rädda psykoanalysen genom att påstå att det handlar om "förståelse" och "hermeneutisk analys" exponeras obarmhärtigt som nonsens av Grünbaum66. Här finns även en länk till postmodernismen i alla dessa skiftande skepnader. Dessa idéströmningar har dissekerats på ett lysande sätt av Windschuttle72.

Psykoanalys/psykodynamisk teori är stadda på stark tillbakagång i USA och Storbritannien; men de överlever tyvärr tillsvidare i länder som Sverige och Norge, där de bitit sig fast i byråkratin och det allmänna medvetandet och åtnjuter stor trovärdighet, inte minst i rättsväsendet. Detta kan ske på grund av avsaknaden av kritisk debatt och undermålig utbildning.

"Bearbetning" som terapi är en form av psykodynamisk terapi. Det finns mycket omfattande forskning om psykoterapi, se t ex not 38. Denna forskning visar:

1. I stort sett alla former av psykoterapi (det finns hundratals) ger positiva, ospecifika effekter. En enkel placebo (sockerpiller) utskriven av en förtroendeingivande läkare ger ofta positiva effekter av ungefär samma typ och omfattning som många års dyrbar psykodynamisk samtalsterapi.

2. För många former av mentala problem, som fobier, ger beteendeterapi och kognitiv terapi större och specifika effekter utöver suggestionseffekten som alltid finns.

Svensk forskning om psykoterapi är icke sällan undermålig och saknar obehandlad kontrollgrupp, se t ex Sandell73 för avskräckande exempel. Eftersom en grupp patienter som tas ut för terapi vid uttagningen troligen behöver terapi och är "illa ute" finns all anledning att tro att de skall förbättras efter en tid, även helt utan någon form av hjälp. (Detta brukar kalls statistisk regressionseffekt). Vissa forskare i vårt land ignorerar denna elementära felkälla och tillskriver förbättringar till terapi utan att de har den minsta grund för att göra så.

Katharsistesen (se ovan) har inte heller något stöd i forskningen74. Utlevandet av t ex aggression skapar inte jämvikt och harmoni utan snarare motsatsen: mera aggression och mera spänning.

Idén att övergrepp på barn skulle göra dem till våldsbrottslingar har inte kunnat verifieras i empiriska undersökningar75, 76, 77, 78. Det är f ö oerhört svårt att verifiera en tes som denna eftersom sexuella övergrepp är mycket svåra att dokumentera i efterhand, decennier efter det att de skulle ha skett, och eftersom de vanligen förekommer tillsammans med andra former av familjeproblem (t ex också fysisk misshandel) och kanske genetisk belastning. Den mest aktuella översiktsartikeln på området finner inget stöd för att sexuella övergrepp i barndomen skulle ha effekter upp i vuxen ålder. Den svenske påstådde seriemördaren Quick, som nämns av Christianson och Wentz, har enligt vad de påstår utsatts för sexuella övergrepp i barndomen, men om detta finns ingen bevisning. Andra familjemedlemmar har starkt betvivlat saken; se Holgersons utmärkta diskussion av fallet79 samt en bok av Larsson80. Däremot vet man att det är lätt att framkalla falska minnen av sexuella övergrepp med hjälp av vissa former av psykoterapi och hypnos81, 82. Det är märkligt att Loftus epokgörande forskning inte ens nämns i boken av Christianson och Wentz. Idén om att det finns vissa "symtom" på sexuella övergrepp83 har fullständigt förkastats i omfattande forskning.

Christianson och Wentz inleder med ett kapitel som är ett försök till teoretisk analys. De påpekar korrekt att vi i allmänhet minns traumatiska händelser mycket väl, och betydligt bättre än vardagliga händelser av mindre betydelse. De påstår vidare att korrekta minnesrapporter utmärks av "mycket personliga detaljer" och särskilt fler "perceptuella detaljer". Detta är inte sant. Forskningen om utsagors giltighet tyder knappast på något starkt samband (se not 4). Det tycks inte finnas några mycket tillförlitliga indikatorer på giltighet som baseras på den inre strukturen och innehållet i en utsaga. Dessutom kan sådana kriterier, när de blir allmänt kända, mycket lätt simuleras.

Bortträngning är en central tes som inte kunnat bevisas84. Visst finns det vanlig glömska, och särskilt för det som hänt före ungefär tre års ålder finns troligen inga minnen alls. Det kan också vara så att man medvetet undviker att tänka på vissa smärtsamma erfarenheter - men detta är inte bortträngning, som påstås vara en omedveten process som gör det omöjligt att medvetet dra sig till minnes vad som hänt. Minnena kan bara återfås i terapi eller genom hypnos. Och det bortträngda ligger kvar och påverkar hela ens psykiska liv, utan att man är medveten om det, enligt doktrinen.

Christianson och Wentz turnerar svårigheten med bortträngning genom ett annat begrepp, dissociation. Enligt dem "kan man tänka sig" att minnet av en hotfull händelse "separeras ut" (blockeras) och får få associationer till andra minnen. Det verkar som om de menar att detta förlopp beror på att en person aktivt undviker att tänka på den hotfulla händelsen. Detta är givetvis något helt annat än bortträngning i psykoanalytisk mening. Som påpekades ovan antar psykoanalysen att det bortträngda spelar stor roll för personen, utan att han eller hon är medveten om saken. Christianson och Wentz föreslår en process som tycks göra det "utseparerade" tämligen betydelselöst - det sägs ju ha ytterst få anknytningar till andra minnesinnehåll. Men Christianson och Wentz menar samtidigt att de traumatiska minnena måste tas fram i medvetandet och "bearbetas"; oklart varför om de är så separerade från allting annat.

Teorin om blockering beskrivs alltså på ett mycket oklart sätt. Det verkar inte rimligt att det är fråga om brist på associationer som ligger bakom snabbt inträffad minnesförlust t ex av en våldtäkt. Om psykologiska förklaringar ska till måste de vara av helt annat slag, men den frågan diskuteras inte. Det finns också en rad tilläggsantaganden, t ex att vi tänker mera på en händelse just på grund av att vi försöker hålla den borta ur minnet (sid. 44). Kanske det är något som "kan" inträffa, men som blockeringsteorin inte kan förklara mera i detalj. Slutintrycket blir att teorin är ofullständig och så lös i köttet att den förklarar allt och ingenting. T o m psykoanalysen framstår som glasklar i jämförelse.

Hur ska man komma fram till de traumatiska minnena? Särskilt hos barn menar Christianson och Wentz att man måste ställa ledande frågor. Det är enligt dem ovanligt att barn spontant berättar om övergrepp som de utsatts för - hur de nu kan veta det. Risken för rena fantasier är emellertid uppenbar och det har påvisats i hundratals forskningsarbeten att barn (och vuxna) lätt kan suggereras till att tro att de har minnen av något som inte har hänt. Den risken tar Christianson och Wentz lätt på. De verkar tro att de kan avgöra om en berättelse är sann eller falsk bl a utifrån kriteriet perceptuella detaljer, men som jag påpekade ovan har forskningen inte gett något stöd till den förhoppningen. Vi står inför en betydande fara för rättssäkerheten när dessa felaktiga och vilseledande psykologiska teser sprids.