Ondska 2
Barnmisshandel
av psykiatrer och socialarbetare
Av J. P. Roos, Professor i socialpolitik
|
|
Jag hade lovat skriva om Stalin och
kommunismens ondska men det får bli. Nu vill jag skriva om en annan typ av
ondska: den banala, yrkesmässiga, slentrianmässiga ondska som är alltför vanlig
bland finska tjänstemän, särskilt inom barnskyddet.
Saken är högaktuell eftersom jag blivit
inblandad i Hösta Domstolens senaste s.k. barnkapningsfall. HD:s beslut, som
fattades för två veckor sedan, gick ut på att två pojkar, 13 och 9 år gamla, inte
ansågs vara tillräckligt mogna för att ha en egen åsikt om hos vilken förälder
och i vilket land de vill bo. Därför måste de förpassas till sin far i USA.
Föräldrarna har haft samvårdnad och modern har
haft rätt att ta pojkarna till Finland på semester. Sommaren 2003 vägrade de
att återvända efter att ha varit här med sin mamma.
Tidigare i år försökte fadern kapa barnen från
Finland, tillsammans med några maskerade män lyckades han ta barnen till Paris.
Men kapningen misslyckades eftersom domaren i Frankrike trodde på pojkarna.
Frågan är förfärligt enkel och komplicerad:
pojkarna måste tillbaka om deras uttalanden visar sig bero på mammans olämpliga
inflytande. Men om de håller fast vid att åsikten faktiskt är deras egen kan
man inte tvinga dem att resa.
Det finska barnskyddet utgår från en allmän
uppfattning (som HD instämmer i) om att barn är mycket lättpåverkade. En vuxen
kan alltid få dem att följa sin vilja om han eller hon utövar påtryckning eller
manipulering. Och det antas alltid att barn är lojala med den närmaste
föräldern.
I det här fallet har denna teori testats på ett
mycket grymt sätt.
Pojkarna hölls förra veckan bokstavligen fångna
i åtta timmar i ett rum hos barnskyddsmyndigheterna i Hagalund i Esbo. De fick
gå ut ur rummet bara för att besöka toaletten. De fick inte träffa sin mor
förrän hon släpptes in ”för att säga adjö”. De tvingades att förhandla med sin
far fast de uttryckligen inte ville träffa honom. (Enligt barnen sa
myndigheterna till dem: ”Vi kan inte hjälpa er om ni inte träffar er far.”)
Myndigheterna påstod också att barnen måste
resa, vilket fick dem att godkänna pappans kompromissförslag, som gick ut på
att han skulle skicka dem tillbaka till Finland efter en månad. Först när
mamman släpptes in och kunde fråga myndigheterna hur bindande detta löfte var
insåg pojkarna att de blivit lurade. De såg också pappan blinka mot sin äldre
dotter! De vägrade acceptera avtalet och affären kunde inte genomföras.
Men nota bene: samma personer som anser barnen
vara omogna och osjälvständiga tvingade dem att förhandla i en mycket svår
situation med pappan, utan någon stödperson, som kunde ha hjälpt dem.
Två av de tjänstemän som deltog i mötet var
barnpsykiatrer, en var psykolog och en var socialarbetare inom barnskyddet.
Denna grupp borde representera den högsta kompetensen inom barnskyddet. Ändå
var de beredda att hålla barnen fångna i åtta timmar för att försöka tvinga,
pressa och vilseleda dem till att gå med pappan. Enligt barnen fick de ingen
tröst, inte ens något svar, när de grät och skrek.
De vuxna höll själv långa pauser medan barnen
lämnades i rummet utan något att göra, övervakade av en av barnskyddets
socialarbetare.
När en psykolog efteråt bad barnen sammanfatta
vad de mindes av dagen, sade den yngre: ”Att man måste vara där 8 timmar... och
sen att de ljög till oss och sade att vi måste fara till Amerika... att de hade
så långa pauser, utan pauser skulle det bara ha varit 5 och en halv timme.”
Utan överdrift kan man säga att de här barnen
utsattes för tortyr och barnmisshandel med två barnpsykiaters samtycke!
Det här tycker jag är byråkratisk ondska när
den är som värst. Förstås är det olagligt, och en psykolog har redan gjort en
barnskyddsanmälan mot myndigheterna, men det är mindre viktigt i sammanhanget.
De här två personerna – kvinnor, antagligen mödrar – såg alltså som sin främsta
plikt att försöka genomföra Högsta domstolens beslut oberoende av
konsekvenserna för barnens välbefinnande på kort eller längre sikt. De ägnade
ingen tanke åt barnen, deras hemska situation, deras behov, deras bästa.
Skrämmande nog är båda utbildade läkare vars
främsta plikt det är att hjälpa och ge vård. De borde förstås kunna lyssna på
barnen och vinna deras förtroende. Men pojkarna upplevde det tvärtom: ”De
lyssnade inte på oss, de svarade inte på våra frågor, de lyssnade bara på
pappa.”
De här professionella personerna har för länge
sedan slutat fungera som människor med normala reaktioner. Jag har också
tidigare varit inblandad i ett fall där delvis samma personer hade i uppdrag
att utreda två andra barns åsikt i en komplicerad vårdnadstvist. Även där
vägrade de lyssna på barnen, tvingade dem stå ut med långa och onödiga seanser,
fick dem att inse att de inte skulle få någon hjälp från dem – och talade hela
tiden om att de var där för att hjälpa dem! Sedan skrev de ett synnerligen
enögt utlåtande där barnens klart uttryckta åsikt totalt förbigicks.
I just det fallet var pappan den som sades ha
”matat” barnen med fel åsikter medan mamman hade rätt i allt. Här var det
alltså tvärtom, så vi kan avfärda teorin att papporna alltid behandlas
orättvist. Däremot är jag övertygad om att barnen i Esbo (nästan) alltid
behandlas orättvist!
Jag kan bara se en god konsekvens av den här
hemska händelsen. Efter de omänskliga åtta timmarna då barnen envist stod på
sig finns det inget tvivel om att deras vilja var autentisk och konsekvent. De
hade ju blivit utsatta för enorma påtryckningar av en förälder (som de enligt
lojalitetsteorin borde ha lytt) och tre specialister på barnpåverkning.
Enligt HD:s antagande borde barnen ha gett
efter och snällt gått med pappan. Det
gjorde de inte. De ville absolut inte resa till USA, som enligt juristen Urpo
Kangas är den enda möjliga orsaken att inte genomföra domstolsbeslutet och
returnera barnen till USA.
HD:s argument om barnens bristfälliga mognad
och åsikt har alltså klart motbevisats. Om barnskyddslagen och
Haag-konventionen följs, så borde HD absolut ta tillbaka sitt beslut. Om den
inte gör det, så är Finland ett land där byråkratisk ondska, och inte lagen,
styr.
Jag hoppas verkligen att pojkarna inte blir
bortförda med våld av de finska myndigheterna, men det är tyvärr fullt möjligt.
På måndagen hade barnen omhändertagits – av samma myndighet som är föremål för
en barnskyddsanmälan.
Faktum är ju att barnen är i fara, men de hotas
av myndigheterna. Om barnskyddet i Esbo får tag i barnen finns det ju en risk –
och tidigare fall på myndigheternas konto som prejudikat – att barnen
medicineras på ett sätt som gör dem helt likgiltiga för vad som händer med dem.
De kan ju inte bäras till flyget med tvång och poliseskort, antar jag. Så långt
tillåter man det knappast att gå, men ingenting är väl uteslutet.
Men människor har drogats för att kunna föras
ut ur landet förut. Det har gjorts av välutbildade, snälla människor som sköter
om sina egna barns och hundarnas väl. Detta är just den värsta sortens ondska,
en helt vardaglig och slentrianmässig ondska.
J.P.Roos
PS. Apropå min förra kolumn om den franska
Outreau-rättegången mot dem som misstänks för pedofili så har följande hänt: alla
de som inte själva erkänt några illdåd har nu befriats från häkte och får vänta
på högre domstolars dom på fri fot. Bland dem är människor som av domstolen
redan dömts till sex-sju års fängelsestraff, t.ex. slumprästen Dominique Wiel
som konsekvent hävdat sin oskuld. De två äkta par som erkänt sig skyldiga till
övergrepp på sina egna barn sitter fängslade. De har inte heller överklagat
domen.