Barnavårdsutredningar i sex kommuner – en vinjettstudie
Författare:Francesca Östberg, Eva Wåhlander, Pia Milton
|
NKMR:s kommentar Att LVU är ett lotteri är ett faktum som har varit
känt av praktiserande jurister sedan lagens tillkomst. Att socialarbetarna tvångsomhändertar barn
godtyckligt är också sedan länge känt. Från åtskilliga håll har det rests krav på
kompetenshöjning bland socialsekreterarna, legitimation m m. LVU som konstruktion torde dock inte kunna
reformeras. Den måste utmönstras. Inom juridiken arbetar man med begreppet
"normal standard". Normal standard för en verksamhet som har funnits så länge som
socialtjänsten, är att den skall fungera på ett tillfredsställande sätt. Klagomålen mot
socialtjänstens hantering av barn och deras familjer och de fällande domarna i Europadomstolen visar att
denna verksamhet är ett grovt avvikande från "normal
standard"-begreppet. En undersökning av tvangsanbringelse
av børn i Danmark visar att missförhållandena inom det danske barnevernet är lika grava som inom
socialtjänsten. |
Sammanfattning
Många
barn utreds varje år och kritik har under de senaste åren riktats mot utredningarnas
bristande kvalitet och rättsäkerhet. Några av förändringarna i lagstiftningen
de senaste åren berör dessa aspekter. Barnets bästa betonas också i de senare
förändringarna. Det finns därför skäl att uppmärksamma utredningsarbetet inom
den sociala barnavården.
Syftet
med studien har varit att beskriva, analysera och jämföra olika arbetsmodeller
för utredningar. Sex olika verksamheter inom Individ- och familjeomsorgen som
arbetar med utredningar av barn (0–12 år) enligt SoL 50§ har ingått i studien.
De är utvalda för att de bl.a. av kollegor och Socialstyrelsen har
uppmärksammats som intressanta modeller för socialt arbete med barn. Studien
fokuserar på om det faktiskt går att urskilja olika arbetsmodeller/arbetssätt
och vad dessa i så fall innefattar. Vi har också undersökt om man kan se en
klar metodinriktning i utredningsarbetet och vilka konsekvenser den i så fall
får för klienterna. Verksamheterna beskrivs med fokus på organisation och
arbetsmodell/ arbetssätt.
I
studien har 36 socialarbetare deltagit från sex olika verksamheter: Värmdö,
Östermalm i Stockholm, Hagalund i Solna, Visby, Upplands Väsby samt Filborna i
Helsingborg. Av de sex projektorterna är de första tre kategoriserade som
integrerade, dvs. de utreder och ger stöd och behandling inom samma enhet. De
övriga tre har kategoriserats som specialiserade, dvs. utredningar görs av en
speciell enhet skild från det övriga sociala arbetet. Inom de olika
organisationsformerna använder sig socialarbetarna av olika konkreta
arbetssätt. I fyra av verksamheterna har socialarbetarna följt gemensamma
utbildningar i nätverksarbete, utvecklingspsykologi och lösningsfokuserat
arbete.
Socialarbetarna
har ställts inför ett typfall som presenterats i form av fyra vinjetter och som
handlar om en femårig flicka och hennes situation i hemmet. Vinjetterna inleds
med att en kontaktmamma anmäler oro för flickans situation hemma.
Socialarbetarna har i skriftlig form fått svara på hur de reagerar, bedömer och
tror sig komma att agera om beskrivningarna i vinjetterna var verkliga
situationer. Vi har analyserat svaren kvalitativt med dimensionerna: när utredningen inleds, vilka händelser som får socialarbetarna
att reagera, vilka som kontaktas i
utredningen och hur skydd och
kontroll respektive stöd och hjälp betonas samt hur förhållandet till tvång ser ut.
Vi
har kunnat se vissa gemensamma mönster i arbetssätten, men också stora
variationer både inom och mellan verksamheterna. Det är tydligt att gemensamma
modeller/arbetssätt inte nödvändigtvis medför enhetlighet i arbetet. Genom hela
studien har vi kunnat urskilja varierande ställningstaganden. Därför kanske man
kan se arbetsmodeller som en slags grundläggande orientering, inom vilken en
relativt stor mångfald kan rymmas. Men om man med arbetsmodell menar likartade
ställningstaganden och beslut, relativt konsistenta metoder som omfattas av
alla på arbetsplatsen och som är reproducerbara för andra, kan vi inte tala om
arbetsmodeller.
Studien
visar på att entydiga begrepp såväl som enhetliga procedurer i utrednings- och
behandlingsarbete saknas. Bristen på klarhet och enhetlighet visar sig i skilda
benämningar, handlingar, grad av interventioner och i vad som är
förhandsbedömning, utredning och insats. Det tyder på att det finns en
professionell osäkerhet om vad centrala aktiviteter, knutna till utredning
innebär.
De
specialiserade verksamheterna tenderar att börja utreda tidigare. Även om
enigheten bland socialarbetarna är stor om handlingssätt i början av förloppet,
varierar det på vilket sätt handlingen benämns, när den rubriceras som
förhandsbedömning och när den rubriceras som utredning. Skillnader bland dem
som förhandsbedömer och dem som utreder tycks vara synen på allvarlighetsgrad.
De som förhandsbedömer verkar mer se som sin uppgift att stötta kontaktmamman
medan de som utreder ser flickans situation som så allvarlig att en utredning
behöver inledas. I förhandsbedömningen är kontaktmamman mest central och genom
att stötta henne och försäkra sig om att hon hör av sig om oron kvarstår kunde
socialarbetarna avstå från att utreda. Förhandsbedömning tycks vara en mindre
utredning där samtliga socialarbetare på något sätt agerar genom att ta reda på
mer. Variationen är stor mellan enskilda socialarbetare i deras
tillvägagångssätt och dokumentation. Andra variationer som framstår har att
göra med om föräldrarna informeras, vilka som kontaktas och vad man ser som
problem. I de flesta fall gör man mer än vad som anses ligga i en
förhandsbedömning. Vid tidpunkten för undersökningen gällde Socialstyrelsens
allmänna råd 1994:3 om handläggning och dokumentation inom socialtjänsten. I de
delar som rör utredningar om barn sker inga stora förändringar. (JO 1999/ 2000
s. 238).
När
enighet föreligger om att en utredning behövs skiftar dock målsättningen med
utredningen mellan dem som betonar stödet till familjen och dem som betonar att
barnet behöver skyddas från sina hemförhållanden. De uppgivna skälen till att
man börjar utreda är dels mängden upplysningar och att de kommer från flera
håll, dels misstanke om missbruk hos mamman. De flesta betonar stödet till
familjen men en tredjedel av socialarbetarna resonerar i termer av att flickan
behöver skydd. Minst en socialarbetare vid varje projektort handlar eller
intervenerar mot mammans vilja. Avgörande för dem som går in med tvång och
anser läget så akut att flickan behöver placeras är mammans bristande
samarbetsvilja i kombination med upplysningarna om missbruk och vanvård av
flickan, att mamman är ensamstående, arbetslös och att hon tidigare har haft
ett förhållande med en missbrukare.
Vi
har kunnat se skillnader mellan de specialiserade respektive de integrerade
verksamheterna hur dimensionen skydd och kontroll respektive stöd och hjälp
betonas. Fler socialarbetare i de specialiserade organisationerna börjar utreda
tidigare och använder i högre grad tvång jämfört med de integrerade.
I
alla projektorter, som organisatoriskt har den möjligheten, beslutas om
insatser under pågående utredning. I de specialiserade organisationerna
beslutar man i högre grad om mer ingripande insatser i form av
institutionslösningar och tvångsomhändertaganden. I de integrerade
organisationerna föreslås skiftande lösningar i familjens miljö.
Vi
har inte kunnat finna några gemensamt accepterade standardmoment eller
procedurer för en av de mest formaliserade områdena inom socialtjänstens
individ- och familjeomsorgsarbete.
För
klienten innebär det att utredningen kommer att utföras olika beroende på var
klienten bor och till vilken socialarbetare hon kommer. Centrala frågor som
denna studie reser blir därför hur klienterna kan få en likvärdig behandling,
tillförsäkras rättsäkerhet och möjligheter att föra sin talan samt att kunna
påverka skeendet.
Barnavårdsutredningar i sex kommuner – en
vinjettstudie
CUS-skrift 2000:2 (reviderad version av CUS-skrift 1999:8)
Socialstyrelsen 2000, 80 sidor.
Författare: Francesca Östberg, Eva Wåhlander,
Pia Milton
Målgrupp: Chefer och tjänstemän inom
kommunernas socialtjänst
Pris: 133 kr. Beställs från
Socialstyrelsens kundtjänst, 120 88 Stockholm.
Fax 08-779 96 67, e-post socialstyrelsen@strd.se, ange
artikelnummer 2000-09-003
Källa : Socialstyrelsen.
Presschef Merike Palm, 08-555
530 05
Pressekreterare Peter Andréasson,
08-555 531 88
Fax till presstjänsten: 08-555
530 91
Ny
rapport om barnavårdsutredningar