Att tvångsomhänderta ett barn
Av
Tryggve Emstedt, advokat
|
Advokat Tryggve Emstedt är
ordförande i Länderkommittén och suppleant i NKMR's styrelse. |
Nordiska
kommittén för mänskliga rättigheter (NKMR) - där jag sitter som suppleant - har
beslutat sig för att JO-anmäla social sekr. Håkan Stenholm samt socialnämnden i
Karlskoga för tvångsomhändertagandet av den 10 månader gamle Adrian, son till
Eva Stendahl. NKMR anser att det rör sig om ett flagrant fall av onödigt
tvångsomhändertagande.
Det
handlar om det i hela landet uppmärksammade Karlskoga-fallet som ställt institutet
tvångsomhändertagande på sin spets.
Det är
tyvärr alltför vanligt med tvångsomhändertagande och så även i Gävle kommun. Särskilt
den hårt kritiserade centrumgruppen gör många tvångsomhändertagande.
Särskilt
invandrare känner stor skräck inför risken att få sina barn
tvångsomhändertagna. Vad denna psykiska ohälsa kan betyda för föräldrar och
barn kan vi bara gissa oss till men det kommer knappast att vara till fördel
för samhället i stort.
I
Karlskogafallet använde man sig av just försåtliga och föga distinkta termer
för att beskriva vilka problem som Eva påstås ha.
Enligt
artiklar från Karlskoga tidning hade Eva "svårigheter att trygga
Adrian" som "behöver få växa upp i en miljö där han får trygghet,
kontinuitet och stimulans". Det sägs vidare att Adrian haft blöt blöja på
sig vid något tillfälle och han "har en svag anknytning till sin
mor". Han behöver "knyta an till en omsorgsperson för att eliminera
att hans känslomässiga utveckling allvarligt riskerar att skadas.
Karlskogafallet
tar upp frågor som är mycket vanliga i tvångsomhändertagandesituationer. Sa
vanliga att man starkt kan misstänka att social sekreterare går på kurser i
sitt flummiga social/psykologiska språk så att man kan lägga sig till med ett
språkbruk som Länsrätt och Kammarrätt särskilt lyssnar på. En typ av betingad
reflex skulle man kanske kunna säga.
Eva är
en person som inte haft problem med det sociala innan det här inträffar och på
det sättet är hon typisk för gruppen som socialförvaltningarna "ger sig
på".
Enligt
juristen Siw Westerberg som antagligen är den som med framgång drivit flest mål
mot Sverige i Europadomstolen - sa har 8-9 av de föräldrar som får sina barn
tvångsomhändertagna vare sig alkohol eller narkotika eller psykiska problem i
någon omfattning. Jag har själv 20 års erfarenhet av tvångsomhändertagande och
har en snarlik erfarenhet. Ofta handlar det om starka människor som har barn
med särskilda problem eller söker socialbidrag eller på annat sätt söker
socialförvaltningens (SF) hjälp. För socialförvaltningen framstår de inte
sällan som obekväma/besvärliga och prestige uppstår i ärendet som gärna vill
visa sin makt och då föra fram "barnets bästa" som ett mantraliknande
uttryck.
I Gävle
är det märkligt nog - såvitt jag känner till - nästan bara Centrumgruppen som
figurerar när det gäller tvångsomhändertaganden.
När jag
pratade med områdeschefen för Andersbergs socialförvaltning, Rolf Qvist, i
våras så sa han att man bara haft ett fall av tvångsomhändertagande under de
sista två aren och det ärendet ledde för övrigt inte till något
tvångsomhändertagande.
Uppenbarligen
arbetar man helt olika inom de olika socialförvaltningarna i Gävle kommun. Om
en socialförvaltning (SF) inte tvångsomhändertar ett barn då slipper man också
problemet med att hitta ett familjehem - som nästa alltid ligger långt från den
plats där de biologiska föräldrarna bor- och man slipper problemet med att
arbeta för en återförening av familjen. Något som nu ofta glöms bort helt av
SF.
I
Eva-fallet använde man sig också av ett språkbruk som är typiskt för
tvångsomhändertagande: 'knyta an, omsorgsperson, trygghet,
kontinuitet,familjehemsplacering etc. Jag blir fysiskt illamående av att i
utredning efter utredning se denna "new-ageterminologi" som alltid
skall vara så flummig som mojligt för att det skall vara sa så svårt som
möjligt att överhuvudtaget förstå vad socialutredarna åsyftar. Dessutom skall
da socialutredningar följas av psykologutlåtanden och utlåtanden från
utredningshem vars språkbruk går i samma anda. Ett barn som man vill omhänderta
anses ex "känslomässigt självförsörjande" och med det vill man säga
att de biologiska föräldrarna inte räcker till. Därefter kan
tvångsomhändertagande-cirkusen sätta i gång på allvar med jourhem,
utredningshem, första familjehemmet och inte sällan också andra familjehemmet
etc. och under tiden bryts föräldrarna ner och besöken av barnen blir allt
färre och vara under allt färre timmar.
Snart
är det sedan dags för fällan att slå igen och det sägs nu att det
familjehemsplacerade barnet behöver "lugn och ro" i sin nya miljö och
behöver tid att "knyta an" till familjehemsföräldrarna. Då får
självfallet inte de biologiska föräldrarna vara där och sörja och skapa
ovälkommen stress och otrygghet.
I
Karlskoga hade man i Eva-fallet en genuint flat socialnämnd som litade på sina
socialsekreterare. I Gävle verkar tilliten vara lika stor. Jag kan inte på rak
arm påminna mig ett enda tillfälle där socialnämnden sagt nej till
tvångsomhändertagande trots att jag vet att många i nämnden har hjärtat på
rätta stället och också har en stor kompetens i sociala frågor. Frågan är då om
samma nämnd också har modet att sätta Centrumgruppen i karantän och ej gå med
på fler tvångsomhändertaganden i väntan på att socialkonsulentens stora
utredning av Centrumgruppen är klar.
"Faen
trot."
Socialförvaltningar
kan ostört missköta ärenden