Arvodesprutningen.
|
Nedan följer en inlaga till
Kammarrätten i Jönköping av jur. kand., med. lic. Siv Westerberg, Göteborg, i
anledning av att Länsrätten i Östergötland hade beslutat om en rejäl
nedsättning hennes arvode och underkänt de kostnader som hon så som ombud och
offentligt biträde hade i ett mål om tvångsomhändertagande av barn. Inlagan återges här med Siv
Westerbergs benägna tillstånd. |
Kammarrätten i
Jönköping
Box
2203
550 02 Jönköping
Ang mål med Er beteckning 1787-2001 r 16 ang ersättning till offentligt
biträde i LVU-mål; klagande jur.kand., med.lic. Siv Westerberg
Jag får härmed komplettera mitt
tidigare ingivna överklagande.
Till att börja med vill jag
framhålla att jag har en utomordentligt stor erfarenhet av att vara ombud för
föräldrar i LVU-mål. Denna erfarenhet omfattar inte bara ett stort antal
LVU-mål i svenska förvaltningsdomstolar utan även ett flertal mål mot Sverige i
Europadomstolen i Strasbourg.
Jag torde vara den jurist i
hela Europa som fått flest mål admissible i Europadomstolen. Därvid är att
märka att endast c:a 3 % av till Strasbourg anförda klagomål från hela Europa
blir admissible.
Flertalet av de mål som jag
fått admissible har varit svenska LVU-mål och Sverige har i dessa mål dömts för
kränkning av föräldrarnas och i vissa fall även barnens mänskliga rättigheter.
Jag har varit ombud för föräldrarna och i vissa fall även för deras barn i
Strasbourg.
Jag vill framhålla att
Europadomstolen innan ett ombud godtages som ombud i Europadomstolen gör en prövning
av ombudets kompetens och att Europadomstolen i samtliga mina mål godkänt mig
som ombud. Mina huvudmaner har även beviljats allmän rättshjälp från
Europarådet.
Europakonventionen är ju numera
svensk lag och Europakonventionens text finns tryckt i svenska lagboken. Om man
ser på de prejudicerande rättsfall som anges efter de olika artiklarna finns på
inte mindre än 13-14 ställen hänvisning till domar i Europadomstolen, där jag
varit klagandeombud.
Samtliga de huvudmaner som jag
varit ombud för i LVU-mål mot Sverige i Strasbourg har innan de anlitade mig
haft någon annan svensk jurist eller advokat som offentligt biträde i de
svenska domstolarna när deras barn tvångsomhändertogs enligt LVU. Huvudmanerna
har varit missnöjda med vederbörande offentliga biträdes arbete och därför bytt
till mig som ombud och även bett mig föra deras mål vidare till Strasbourg.
Det faktum att samtliga de
LVU-mål mot Sverige, som jag fått admissible i Strasbourg har lett till
fällande dom mot Sverige i Strasbourg talar för att det för offentliga
biträden i Sverige "normala"
sättet att driva LVU-mål i svenska domstolar är felaktigt och att det istället
är mitt sätt att driva LVU-mål, som är det korrekta sättet. Med många svenska
offentliga biträdens "normala" sätt att sköta LVU-mål menar jag
offentliga biträden, som underlåter att besöka de biologiska föräldrarnas hem,
underlåter att taga del av samtliga handlingar i familjens akt på socialbyrån,
underlåter att införskaffa ens ett enkelt läkarintyg när föräldrarna grundlöst av
motparten beskylles för att lida av psykisk sjukdom eller psykiskt handikapp
och underlåter att närvara och biträda huvudmanen när socialnämnden
sammanträder och behandlar ärendet.
Jag utvecklar ovanstående
utförligt därför att huvudanklagelsen mot mig som föranlett länsrätten att
reducera min kostnadsräkning till cirka
hälften av det jag helt korrekt debiterat (och utförligt tidsredovisat) synes
vara att jag har utfört mer arbete än vad förvaltningsdomstolarna är vana vid
att ett offentligt biträde för föräldrarna gör i LVU-mål.
Jag menar att ett
LVU-omhändertagande av barn är en för hela familjen fullständigt katastrofal
åtgärd, som ofta leder till livslång olycka för både föräldrar och barn.
Åtgärden leder ej sällan till en
livslång separation mellan barnet och dess föräldrar och övriga släktingar. Och
leder tyvärr ej sällan till att barnet efter att under sin uppväxttid ha sänts
runt mellan olika miserabla fosterhem och barnhem hamnar som vuxen inom
kriminalvården eller mentalsjukvården.
Ett LVU-omhändertagande är
alltså en mycket allvarligare och ödesdiger händelse för en hel familj med
långt mer ödesdigra följder för familjemedlemmarna än vad en brottmålsrättegång
mot en man som begått ett våldsbrott är även om han riskerar ett flerårigt fängelsestraff.
För den mannen kommer så småningom ut ur fängelset och kan börja ett nytt liv.
Men för LVU-barnen gäller att
barndomen går inte i repris. Många LVU-drabbade familjer har fått sina liv
irreparabelt förstörda för all framtid genom ett felaktigt LVU-beslut.
I det läget skall domstolen
givetvis inte genom nedskärningar i det offentliga biträdets kostnadsräkning
försöka förhindra att det offentliga biträdet gör en optimal insats för att
huvudmanen skall få optimal möjlighet att få sina intressen tillvaratagna.
I uppmärksammade brottmål
redovisar ju ofta massmedia vilken kostnadsräkning den offentliga försvararen
lämnat in och fått godkänd. Man kan då konstatera att det tydligen för
människor som begått och erkänt allvarliga våldsbrott anses av domstolarna att
den offentliga försvararen skall tillåtas lägga betydligt mer arbete på målet
än vad ett offentligt biträde tillåtes lägga ner i ett LVU-mål, i vilket
skötsamma föräldrar grundlöst anklagas för att icke ha skött sitt barn.
Jag är styrelsemedlem i
Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers
Rättigheter i de Nordiska Länderna. Genom mitt ideella arbete i NKMR har jag
tät kontakt med andra jurister och advokater, som liksom jag är kritiska till
svenska domstolars tillämpning av LVU och som liksom jag engagerar sig mycket
starkt i sina LVU-mål och lägger ner mycket arbete på sina uppdrag som
offentliga biträden för föräldrar i LVU-mål. Genomgående för oss alla som
arbetar på det sättet är att vi får våra arvoden mycket kraftigt nedskurna av
domstolarna, ofta liksom i rubricerade mål nedskurna till hälften. Vi kan inte
frigöra oss från intrycket att ett av syftena med detta kan vara att förmå LVU
kritiska advokater och jurister att avstå från att åtaga sig uppdrag som offentliga
biträden i LVU-mål. För vem kan i längden fortsätta driva ett eget företag när
man endast får betalt för hälften av det arbete man utför?
Ur rättssäkerhetssynpunkt är
nyssnämnda syfte med arvodesreduceringen givetvis inte acceptabelt.
Vad min huvudman beträffar har
hon förklarat sig utomordentligt nöjd med mitt arbete och missnöjd med de
offentliga biträden hon tidigare haft. Dessa offentliga biträden har inte talat
mycket med henne, icke besökt hennes hem, icke träffat hennes barn och icke tagit
del av socialbyråns akt. Dessa tidigare offentliga biträden har ju heller icke
uppnått något av det som min huvudman yrkat.
Vad mig beträffar har jag
visserligen inte fått bifall till min huvudmans talan i länsrätten. Men bara
kort tid efter länsrättens muntliga förhandling beslöt socialnämnden låta
vården i fosterhem upphöra och under pågående LVU-vård placera barnen hos deras
far. Detta är enligt min och min
huvudmans mening ett mycket stort och viktigt steg på vägen att vi får bifall
till vårt yrkande om LVU-vårdens upphörande. Eftersom barnen mycket bestämt
förklarat att de vill bo hos sin mor och barnen nått den ålder då deras vilja
skall beaktas är detta ett viktigt steg mot återförening mellan mor och barn.
Jag menar att det har varit mitt
engagerade arbete i målet i nära samarbete med min huvudman som fått
socialmyndigheten och fosterföräldrarna att inse att tvångsvården i fosterhem
enbart varit till skada för barnen.
Jag har alltså med mitt
engagerade arbete uppnått något som de tidigare offentliga biträdena inte alls
uppnått.
Till min stora förvåning finner
länsrätten i sin dom (sidan 12 sista
stycket) att min resa till Boxholm den
8-9 mars 2001 skulle vara obehövlig!!!
För att visa att så ej är
fallet vill jag först redovisa hur min huvudman kommit i kontakt med mig. Min
huvudman hade "chattat" på internet och därvid kommit i kontakt med
en universitetslärare i juridik i Lund. När min huvudman via denna
internetkontakt berättade vad hon och hennes barn drabbats av genom LVU rådde
denna universitetslärare omedelbart min huvudman att taga kontakt med Siv
Westerberg. Min huvudman gjorde så och redogjorde i ett brev till mig för sin
situation.
Det var allt jag visste om
fallet när jag började arbeta med det.
Menar nu länsrätten att resan
till Boxholm 8-9 mars var onödig? Menar
länsrätten att jag skulle infunnit mig i socialnämdens sammanträde i Boxholm
den 21 mars utan att ha någonsin träffat min huvudman och utan att ha gått
igenom handlingarna på socialbyrån, utan att ha besökt hennes hem (en stor del
av kritiken från motparten rörde ju hennes hem) och utan att ha träffat hennes
barn? Hur skulle jag i så fall inför socialnämnden på något sätt kunna
tillvarataga min huvudmans intressen?
Jag använde tiden i
Östergötland den 8-9 mars synnerligen effektivt. Jag är så kallad snabbläsare;
har alltså en oerhört hög läshastighet jämfört med flertalet andra människor.
Detta var värdefullt eftersom akterna på socialbyrån rörde sig om flera
decimeter höga travar med handlingar. I rubricerade mål bör när det gäller
tidsåtgång beaktas att det rör tre barn och tre akter och tre ärenden istället
för ett barn.
Jag besökte alltså socialbyrån
för läsning av akterna och min huvudman var med hela tiden. Detta var viktigt
ur effektivitetssynpunkt eftersom jag
direkt kunde fråga henne vad som var sant och vad som bara var helt grundlösa
anklagelser i socialakten.
Av bitter erfarenhet vet jag
att om jag förlitar mig på att jag från socialmyndigheten begär och får kopior
av akten blir jag ofta grundlurad av
socialmyndigheten. Socialmyndigheter underlåter då ofta att kopiera de
handlingar, som är komprometterande för socialmyndigheten. Min värsta
erfarenhet därvidlag är det numera världsberömda Olsson-målet, där Sverige
dömts två gånger i Europadomstolen i Strasbourg för kränkning av makarna
Olssons mänskliga rättigheter. I det målet hade jag, när makarna Olsson först
anlitade mig, mycket ordentligt gått upp på socialbyrån och läst alla
handlingar tillsammans med makarna Olsson. Men jag hade underlåtit att
fortlöpande göra återbesök på socialbyrån för att se vad som tillkommit i
akten. Jag förlitade mig felaktigt på att socialmyndigheten i enlighet med sin
skyldighet att hålla den enskilde underrättad skulle kommunicera mig och/eller
makarna Olsson alla viktiga nytillkomna handlingar.
Men socialnämnden gjorde
tvärtom och underlät att kommunicera för socialmyndigheten komprometterande
handlingar.
När Olsson-målet i september år
l987 var föremål för muntlig förhandling i Strasbourg rådde följande situation:
Fosterfadern till makarna Olssons
dotter stod under åtal i en svensk domstol för sexuellt utnyttjande av en annan
tonårig fosterflicka. Trots detta fanns flickan Olsson kvar i fosterhemmet för
fortsatt tvångsvård. Att fosterfadern stod under åtal (vilket fanns uppgifter
om i socialakten!!) hade
socialmyndigheten helt underlåtit att upplysa mig och makarna Olsson om.
Socialmyndigheten hade även underlåtit att upplysa svenska statens ombud i
Europadomstolen, ambassadör Hans Corell, om den saken. Socialmyndigheten hade
givetvis även underlåtit att upplysa Europadomstolen om att fosterfadern stod
under åtal.
Genom mit
"detektivarbete" flera år senare avslöjades det hela !!
Sedan dess läser jag alltid
originalhandlingarna på socialbyrån och det var en viktig arbetsuppgift för mig
vid mitt första besök i Boxholm.
Jag hann vid detta av
länsrätten såsom onödigt ansedda Boxholmsbesök även besöka min huvudmans hem
Jag kunde konstatera att det där rådde en för en barnfamilj med husdjur normal
hygien och ordning. Jag hann även träffa barnen, som var hemma på permission
och höra deras uppfattning att de ville flytta hem till sin mor.
Jag menar att det hade varit
ett allvarligt fel i min yrkesutövning att inte träffa min huvudman, inte
besöka hennes hem och inte läsa socialakten.
Införskaffande av
läkarutlåtande om min huvudmans psykiska hälsotillstånd när hon av motparten
grundlöst beskylles för att ha psykiska störningar betraktar jag som en
rutinåtgärd, uppenbart nödvändig för att tillvarataga min huvudmans intressen.
Det handlar inte om en omfattande utredning när jag uppdrager åt en erfaren
psykiater att vid ett enda besök undersöka min huvudman.
Jag betraktar alltså
införskaffande av ett sådant läkarintyg under ovan angivna omständigheter som
en självklar rutinåtgärd av den typ som icke kräver samråd med domstolen. Vad
beträffar Dr Levays arvode anser jag det vara lägre än vad en sådan
undersökning brukar faktureras inom den offentliga sektorn. När jag gör denna
bedömning bör man beakta att jag med tanke på min specialisering på medicinsk
juridik praktiskt taget dagligen sysslar med infordrande av läkarutlåtanden
från både privat och offentlig sjukvård.
Jag menar att såsom situationen var hade det varit ett allvarligt fel av mig
att inte omgående ombesörja ett läkarintyg som visade att de grundlösa
beskyllningarna om psykisk störning hos modern var just grundlösa.
I alla mål i domstol skall
enligt Art 6 i Europakonventionen jämvikt råda mellan parterna. Jag erinrar om
att det i LVU-mål är vanligt att socialmyndigheten initierar omfattande
barnpsykiatriska undersökningar innefattande ett flertal besök hos psykolog och
barnpsykiater. Om i det läget jag såsom offentligt biträde inte kan få initiera
ett enda besök hos läkare för min huvudman blir det inte jämnvikt mellan
parterna.
Det kan aldrig ha varit
lagstiftarnas mening att det offentliga biträdet inte skulle få initiera ett
enda för bevisningen helt nödvändigt läkarbesök när intyget utfärdas till en
taxa som synes ligga lägre än taxan i den offentliga sjukvården.
Vad beträffar infordrande av
utredning från professor Skånland erinrar jag om att ett viktigt skäl för det
ursprungliga tvångsomhändertagandet av då 2-åriga J var motpartens påstående om
bristande språkutveckling. Inget som helst sakkunnigutlåtande fanns som stöd
för detta motpartens påstående.
I det läget var det givetvis
oerhört angeläget att genom ett sakkunnigutlåtande få utrett om det finns
samband mellan omsorgssvikt och bristande språkutveckling. (Något sådant
samband finns ju inte enligt Professor Skånland, en bedömning som i ett
liknande fall godtagits av en norsk domstol. Domen finns bland de handlingar
som ingivits i samband med professor Skånlands vittnesmål i länsrätten).
Att en domstol anser det
obehövligt med en domstolens sakkunnig i en viss fråga betyder på intet sätt
att det skulle vara obehövligt med en parts sakkunnig i samma fråga. Jag vill
här göra en jämförelse med socialförsäkringsmålen. Där händer det ju relativt
ofta att domstolen avslår en parts begäran att domstolen skall förordna en
domstolens sakkunnig. Skälet till avslag, som oftast inte preciseras, kan ju
vara att domstolen anser att de läkarutlåtanden som dittills ingivits är så
tydliga och uttömmande att domstolen själv utan svårighet klarar tolkningen av
dem. Detta innebär emellertid inte alls att den klagande parten inte skulle ha
behov av att lämna in ett eget sakkunnigutlåtande. Den enskilda sjuka person
som i ett socialförsäkringsmål inte kan styrka sitt påstående om exempelvis
varaktig arbetsoförmåga med ett läkarutlåtande torde ha mycket små möjligheter
att få bifall till sin talan.
Sammanfattningsvis är min
huvudman helt nöjd med min arbetsinsats och den har lett till ett stort steg
framåt på vägen mot bifall till min huvudmans yrkande. Jag har endast företagit
åtgärder som varit helt nödvändiga för att tillvarataga min huvudmans rätt på
ett optimalt sätt. Jag har utfört mitt arbete med skicklighet och omsorg. Att
jag som offentligt biträde omsorgsfullt förbereder mig inför varje muntlig
förhandling och inte litar till en genomgång jag gjort flera veckor tidigare
anser jag vara både min rättighet och skyldighet som offentligt biträde.
Med hänvisning till ovanstående
skall jag givetvis få ersättning för det arbete jag nedlagt och de kostnader
jag haft.
Arvodesprutningen – Advokat Lennart Hanes
inlaga till Regeringsrätten
Domarkåren förbjuder effektivt försvar
Limiting the Rights of Attorneys and Denying the Right to Counsel
Kammarrätten i Jönköping
Ang mål
med Er beteckning 1786 (möjligen 1787? V g se nedan)-2001 r 4 ang ersättning
till offentligt biträde i LVU-mål, klagande Min huvudman.
Såsom ombud för Min huvudman får jag härmed ingiva
nedanstående inlaga.
Ett par dagar före den muntliga förhandlingen i
kammarrätten i mål 1786-2001 r 4 erhöll jag meddelande att min begäran om
muntlig förhandling rörande mål
1787-2001 r 4 , alltså mål rörande Siv Westerbergs överklagande beträffande
arvode, hade avslagits. Siv Westerberg förelades att senast den 19 septembr
2001 skriftligen utveckla talan.
Vid den muntliga
förhandlingen i mål
1786-2001 framförde jag som ombud för
Min huvudman att jag var väl medveten om
att jag skulle framföra mina egna
grunder skriftligen senast den 19 september 2001. Jag påpekade att även Min
huvudman själv hade överklagat det faktum att Siv Westerberg ej fått yrkat
arvode. Jag frågade rätten huruvida även Min huvudman fick möjlighet utveckla
sin talan skriftligen senast den 19
september 2001 och fick jakande svar på detta.
Jag är inte helt klar över om Min huvudmans
överklagande rörande arvodet skall handläggas i mål 1786-2001 eller 1787-2001,
därav uttalandet i rubriken.
Jag vill först utveckla talan beträffande Min
huvudmans talerätt. Enligt art 6 i Europakonventionen skall Min huvudman ha
möljlighet klaga till domstol i angelägenheter som rör hennes civila
rättigheter. Frågan huruvida hennes offentliga biträde får sitt rättmätiga
arvode eller inte rör i allra högsta grad Min huvudmans civila rättigheter.
Alla åtgärder som Siv Westerberg har vidtagit har skett i samråd med Min
huvudman. Om hennes offentliga biträde förvägras ersättning för sitt arbete
riskerar Min huvudman i framtiden att hennes offentliga biträde vägrar vidtaga
vissa av min huvudman såsom nödvändiga ansedda åtgärder under motivering att
biträdet ej kan få betalning för det arbetet. Än värre är att min huvudman
riskerar att ett biträde som får mindre än hälften av yrkad ersättning nästa
gång det blir aktuellt med ett mål i detta LVU-ärende vägrar åtaga sig
uppdraget. Saken rör alltså Min huvudmans civila rättigheter i högsta grad
Min huvudman har tagit del av det som Siv
Westerberg har anfört i sin egen inlaga av idag och hon instämmer på alla
punkter i det som Siv Westerberg anför.
Min huvudman har alltså varit missnöjd med det
oengagerade arbete som de tidigare biträdena utfört och mycket nöjd med Siv
Westerbergs arbete. Möjligheten för min huvudman att få fortsatt samarbete med
Siv Westerberg är i högsta grad avhängig av att Siv Westerberg får betalt för
sitt arbete och därmed beröres min huvudmans civila rättigheter och hon bör ha
talerätt.
Göteborg den 19 september 2001
Siv Westerberg
Jur.kand., med.lic.
Ombud och offentligt biträde