Tragedier vid tvångsomhändertaganden
Barnmålen vid domstolen i
Strasbourg betraktas som något specifikt svenskt
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand.
|
Jur kand Ruby
Harrold-Claesson är ordf. i NKMR. |
Sammanfattning
Ett stort problem då föräldrarna klassas som olämpliga är att
förvaltningsdomstolarna hellre tror på socialsekreteraren än på föräldern som
kämpar får att hålla sin familj samlad, skriver jur. kand Ruby
Harrold-Claesson, ordförande i nordisk Komité for Menneskerett, med
anledning av Siv Westerbergs tidigare artikel. Sverige har uppnått stor
ryktbarhet internationellt och kallats för Kinder Gulag p.g.a. LVU,
skriver Harrold-Claesson.
*
Siv Westerbergs debattartikel (20/1) aktualiserar åter igen
problematiken kring tvångsomhändertagande av barn. Som praktiserande jurist har
jag erfarenhet av liknande fall. Dessvärre måste jag påpeka att liknande
tragedier för barn och deras föräldrar, som i Dionnefallet, utspelar sig än i
dag - här och nu i Sverige och i våra nordiska grannländer.
Sociallagstiftningen i de nordiska länderna - där Sverige intar en
tätposition - ger de sociala myndigheterna stor handlingsfrihet att tvångsomhänderta
barn, skilja dem från sina nära och kära och placera dem hos helt främmande
människor. Som i fallet Dionne åberopar man önskan att hjälpa och skydda
barnen.
Dionne fallet utspelade sig för 60 år sedan på andra sidan Atlanten och
resultatet blev en tragedi för barnen och deras familj. I en intervju 1994 har
systrarna Dionne anfört att separationen från föräldrar och syskonen under
deras tidiga liv är anledningen till att deras liv som vuxna har misslyckats.
Här i Sverige och i Norden medför omhändertagande samma tragedi för
barnen då de blivit vuxna. Så varför vill inte lagstiftaren lära sig av de
tidigare misstagen som har begåtts? Politikerna måste ta sitt ansvar.
Samhällets resurser skall användas för att hjälpa och stödja ej stjälpa och
bryta ned medborgarna.
Ett stort problem i sammanhanget då föräldrarna klassas som olämpliga är
att förvaltningsdomstolarna tror hellre på socialsekreteraren och socialnämnden
än på föräldern som kämpar för att hålla sin familj samlad.
Sverige har uppnått stor ryktbarhet internationellt och kallats för Kinder
Gulag p.g.a. LVU. Barnmålen betraktas i Strasbourg som något specifikt
svenskt - en svensk skötessynd. Sverige har blivit fällt åtskilliga gånger i
Europadomstolen (EMRD) just p.g.a. dessa barnmål. Åtskilliga liknande
mål är anhängiga i Strasbourg. En fällande dom i EMRD är liktydigt med att en
rättighetskränkning har skett. Också Norge och Finland som tillägnat sig samma
syn som de svenska sociala myndigheterna har fällts i EMRD.
EMRD-domarna Pettiti, Matscher och Russo betecknade föräldrarnas
mångåriga kamp att befria sina barn från de sociala myndigheterna (Olssonmålet)
som "en kränkning av deras heligaste rättigheter." De tre
domarna uttalade sig kritiskt över de sociala myndigheternas allsmäktiga ställning
i Sverige och över Regeringens oförmåga eller ovilja att utöva kontroll över
socialarbetarna.
I ytterligare en fällande dom mot Sverige - Erikssonmålet - uttalade sig
den norska delegaten i Europakommissionen Gro H Thune enligt följande: "Jag
finner det mycket underligt att en socialnämnd i det svenska systemet i
praktiken kan strunta i och även motarbeta en dom från Regeringsrätten utan att
någon påföljd utdöms." Själv vill jag tillägga - och även domar
från Europadomstolen. Sverige, Danmark och Finland är numera medlemmar i EU
och måste av detta skäl ta hänsyn till - och anpassa sig till - förhållandena i
de övriga europeiska länderna. Norge likaså.
I de katolska länderna i kontinentala Europa erkänner man existensen av
en Rätt som är högre än den som dikteras av lagstiftningsmakten. Den Europeiska
konventionen angående de mänskliga rättigheterna (EMRK) är en kodifiering av
den Rätten. EMRK är den minimistandard som måste garanteras av
staterna. I kontinentala Europa är Familjen erkänd som samhällets
grundsten och den åtnjuter starkt skydd och stöd från Staten. I välfärdsstaten
Sverige har man en avog inställning till Familjen.
Vid den Familjeriksdag som anordnades av Riksförbundet för Familjers
Rättigheter (RFFR) den 22 november 1996 beklagade sig Kaj Fölster
socialpolitiker i Tyskland tillika Alva och Gunnar Myrdals dotter, typiskt nog
med sin svensksocialistiska syn, över den tyska familjens starka ställning och
att det är praktiskt taget omöjligt att tvångsomhänderta barn där.
Medierna i de nordiska länderna har under flera år rapporterat om
åtskilliga fall där barn har tvångsomhändertagits - med ödesdigra följder för
barnen och deras familjer. Siv Westerberg pläderar för åtal mot felande
socialtjänstemän. Jag instämmer. Hittills har endast två fall lett till åtal.
Dessa är fallet med Ahni's nyfödda tvillingar på Gotland (Svart eller Vitt,
TV4) och fallet med Kåres och Anettes dotter.
1994 proklamerades av FN:s generalförsamling som Internationella
Familjeåret. Med utgångspunkt i temat "Familj: resurser och ansvar i
en föränderlig värld" inbjöds medlemsländerna att medverka med insatser,
som skulle främja respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna under
mottot "I familjen läggs grunden för ett demokratiskt samhälle". Samma
år startades i Danmark en klientorganisation "Bisidderforeningen" för
att tillvarata familjers och barns rättigheter vid omhändertagande. I Sverige
finns sedan början av 1980-talet RFFR. Den diskriminering som släktingar möter
från socialmyndigheternas sida då fråga om vårdnaden av föräldralösa barn
uppstår, ledde till bildande av "Mormorsupproret". Sex motioner i
ämnet ingavs i riksdagen i höstas.
Fällande domar i Europadomstolen, FN.s Internationella Familjeår och
mediareportagen till trots fortsätter den kränkande och skadliga praxis att
tvångsomhänderta barn i Norden. Visserligen kan jag inte kvantifiera men ett
fall, där ett barns och dess familjs mänskliga rättigheter har kränkts genom
tvångsomhändertagande och separation, är ett fall för mycket.
Problemen med omhändertagande av barn i de nordiska länderna har
uppfattats som så allvarliga att särskilda organisationer har bildats för att
skydda barn och deras familjer mot de sociala myndigheterna. I november 1996
bildades Nordisk Komité for Menneskerett (NKMR) för skydd av familjers
rättigheter. NKMR:s huvudsakliga ändamål är att säkerställa barns och deras
familjers rätt till privat- och familjeliv, samt att bevaka respekten för
familjernas rättssäkerhet hos myndigheter och domstolar. I NKMR's uppdrag ingår
att rapportera om misstänkta fall av kränkningar av barns och deras familjers
mänskliga rättigheter i Sverige, Norge, Danmark och Finland till FN, FN:s
Barnkommitté och Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna.
Det är av stor vikt för varje enskilt barn, dess föräldrar och familj
och i förlängningen för hela samhället, att få inpräntat att alla barn har rätt
till sitt ursprung och att det finns en oförstörbar, speciell samhörighet
mellan biologiska släktingar, som har med rötter och identitet att göra. De
sociala myndigheterna i nordiska länderna måste respektera barns och föräldrars
gemensamma rätt till varandra och rätten till övriga släktingar skall värnas -
i syfte att undvika tragedier liknande den som Dionne femlingarna utsattes för.
Envis
förälder riskerar sitt barn
Av Lennart Sjöberg
Sverige
nonchalerar umgängesrätten
Av Siv Westerberg