SOCIALTJÄNSTENS MISSLYCKANDEN?
Av Ruby Harrold-Claesson, jur
kand.
|
Den 8 december 1998 publicerade GT nedanstående artikel
på nyhetsplats. Tragiken i artikeln fick NKMR's ordförande att skriva
en insändare. Insändaren har
dock refuserats av GT. |
På både löpsedeln och nyhetsplats i GT den 8 december kunde vi läsa om den
15-ariga flickan som försökte spränga sin fosterfamilj i luften. Flickans
agerande kan tyckas vara extrem och en bekräftelse på att hon behöver vård -
eller som bekräftelse på att socialtjänsten har misslyckats med sina åtgärder
för henne.
Enligt artikeln tog flickan sin kompis till hjälp for att utföra dådet.
Enligt samma artikel var den 15-ariga flickan frivilligt fosterhemsplacerad.
Hon var således inte tvångsomhändertagen enligt LVU, men skillnaden är hårfin.
Det ar känt att det inträffar inte alltför sällan att socialtjänsten kräver att
föräldrarna skall acceptera att placera barnet 'frivilligt' annars hotar de att
ta barnet med tvång.
Då jag inte är insatt i det aktuella fallet vill jag företa en allmän
diskussion om företeelsen omhändertagande av barn i Sverige. Som praktiserande
jurist med ett antal 'frivilliga placeringar' och LVU-mål och som ordförande i
"Nordiska Kommittén för mänskliga rättigheter - NKMR - för skydd av
familjers rättigheter i de nordiska länderna" kommer jag dagligen i
kontakt med föräldrar och barn som känner sig fångade i socialtjänstens och
fosterföräldrarnas obegränsade makt.
Fosterhemsvård kallas för 'bistånd' i socialtjänstens språkbruk.
Hanteringen omgärdas med sekretess och sägs ha 'barnets bästa' som rättesnöre.
Då socialtjänsten beslutar att 'erbjuda' ett barn vård utanför hemmet inträffar
det sällan att de bryr sig om att inhämta barnets åsikt. FN's Barnkonvention
föreskriver emellertid att barnets åsikter skall tillmätas betydelse i
förhållande till ålder och mognad.
Vid val av fosterhem göre sig mor- och farföräldrar ej besvär vad gäller
omvårdnaden av det egna barnbarnet. Huvuddelen av socialförvaltningarna arbetar
efter sina gamla invanda metoder där släktband diskrimineras och negligeras
till förmån för utomstående valda av socialarbetarna. Barnet klipps
obönhörligen av från den invanda miljön och förväntas bli inlemmat i den 'nya'
familjen. Jag vill dock påminna om tillägget till 22 § SoL som stadgar att mor-
och farföräldrar och andra släktingar bör utredas på samma sätt som utomstående
vid åtgärder som rör omhändertagande av barn.
Fosterhemsvård anses vara en förmån - till hjälp och skydd for det enskilda
barnet. Barnet skall beredas skydd mot de hemska biologiska föräldrarna. Varför
blir då barnet hatiskt gentemot fosterföräldrarna?
Ett omhändertagande och familjehemsplacering, vare sig det sker
'frivilligt' eller genom tvång, är en traumatisk upplevelse såväl for barnet
som för föräldrarna. Barnet upplever ofta att han/hon eller föräldrarna blivit
bestraffad. Dessutom inträffar det ofta att förhållandena i fosterhemmet är
olidliga för det omhändertagna barnet.
Av en undersökning publicerad av Socialstyrelsen december 1996 framgår att
omhändertagna barn utsatts i många fall för både fysisk och psykisk misshandel
i fosterhemmen. Ibland blir barnen även sexuellt utnyttjande av de personer åt
vilka socialtjänsten anförtrott deras vård - dessa som ansetts vara lämpliga
vårdare till skillnad från de biologiska föräldrarna.. Alla eventuella klagomål
från barnet vad gäller förhållandena i fosterhemmet viftas bort. Kontakterna
med föräldrar, syskon, släkt och vänner blir starkt begränsade, ibland helt
avbrutna. Möjligheterna att framföra klagomål via föräldrar och nätverk
försvinner således. Barnet blir helt utlämnat åt fosterföräldrarnas godtycke
och socialarbetarnas prestige.
Vad gäller GT-artikeln den 8 december kan jag konstatera att det ingalunda
är första gången ett fosterbarn har försökt att utkräva hämnd på sina
fosterföräldrar eller socialarbetarna. Listan kan göras mycket lång men jag
begränsar mig till artikeln i Expressen den 18/7 1994 där Pelle Tagesson
berättade om den 35-åriga mannen som hade ruvat på sin hämnd i 25 år. Han hade
omhändertagits och placerats i fosterhem som tioåring, sedan hans mor bett om
hjälp med sin besvärliga son. De som drabbades av mannens vrede var
skolvaktmästarna som hade varit behjälpliga vid verkställande av
barnavårdsnämndens beslut att omhänderta honom. Barnavårdsnämndens ordförande
var redan död.
Också föräldrar blir förtvivlat arga och desperata när de möts av
socialtjänstens kränkningar, maktfullkomlighet och nonchalans. Händelserna i
Gävle i april 1988 borde blivit en väckarklocka för socialarbetarna, men ack
nej. En förälder vars dotter var tvångsomhändertagen tog med sig sin pistol när
han sökte upp Göran Persson i Rosenbad, berättar Arbetet Nyheterna den 22 november
1998.
Av ren självbevarelsedrift bör därför såväl socialtjänstens personal som
deras uppdragstagare dvs fosterföräldrar se över sin verksamhet och ändra sitt
sätt att behandla barn och deras föräldrar. Sådana händelser som den som utförts
av 15-åringen och tragedin i Gävle går att undvika. Socialarbetarna måste dock
vara beredda att följa principerna i socialtjänstlagen och LVU där det
föreskrivs att verksamheten skall bygga på respekt för människornas
självbestämmanderätt och integritet resp. att insatserna skall göras i
samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare.