Justitieombudsmannens beslut i Gottsundafallet
Av Brita Sundberg Weitman,
Lagman i Solna Tingsrätt.
|
Artikel är tidigare publicerad i Medborgarrätt 3/1994, sid 8 - 10. Den återges här med författarens benägna tillstånd. |
Varför åtalar inte JO?
Den 3
juni i år (1994) offentliggjorde JO en drygt 200 sidor lång utredning om det s
k Gottsundafallet. JO:s beslut är att inte väcka åtal mot någon. Beslutet är en
katastrof. Det innebär att fosterbarn är nära nog rättslösa. Av JO:s beslut
måste man dra slutsatsen att inte ens om socialtjänstemän av oaktsamhet har
utsatt ett fosterbarn för livsfara finner JO skäl att ingripa med åtal.
Fakta
i målet enligt JO:s egen utredning
Den
11-årige Daniel Sigström, som skulle garanteras "en lugn och stabil
miljö", skickades 40 mil bort från, sin mamma till ett familjehem.
Fosterföräldrarna var två före detta narkotikamissbrukare.
Dessutom
fanns i hemmet deras egna två barn samt tre fosterhemsplacerade tonåringar med
missbruksproblem.
Socialtjänstemannen
motarbetade på olika sätt kontakter mellan Daniel och mamman. De brev han
skickade henne om hur han vantrivdes i fosterhemmet och hur han tänkte på att
döda sig själv togs inte på allvar; de bagatelliserades och bortförklarades med
att Daniel med dessa nödrop ville göra sin mamma nöjd.
När
Daniel vid ett tillfälle hade blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp av en av
de äldre fosterpojkarna i huset kommenterar en av socialtjänstemännen moderns
upprördhet så att händelsen "intensifierat moderns misstänkliggörande och
kritik mot familjehemmet ... och fortsätter på detta sätt att allvarligt
försvåra pojkens möjligheter till en sund utveckling".
Det var
inte bara till mamman som Daniel klagade över vantrivsel i fosterhemmet. Han
gjorde det också inför sin terapeut och sin läkare. Läkaren, till vilken Daniel
skrivit att "allting var botten och att han inte trivdes i
fosterhemmet", informerade socialförvaltningen.
Som
epileptiker var Daniel i behov av fortlöpande medicinska kontroller. Gång på
gång skickade hans läkare förgäves kallelser. I september och december 1991
samt i februari 1992 hade tid reserverats för läkarundersökningar, bland annat
neurologisk uppföljning och så kallad MRI-undersökning. Vid det första
tillfället uteblev Daniel utan att läkaren fick någon förklaring från
fosterföräldrarna. Vid de båda andra avbeställde fosterföräldrarna med
hänvisning till att tiden inte passade dem.
Undersökningarna
var viktiga, eftersom Daniel hade fått fler och fler epileptiska anfall under
sin tid som fosterbarn. Han hade skadat huvudet vid flera av dessa anfall, i
april, i september. och i november 1991. Vid det sistnämnda tillfället ombads
fosterföräldrarna att komma och hämta honom på sjukhuset, men de hade inte tid.
Den 24 mars 1992 föll Daniel igen vid ett epileptiskt anfall och slog hål i
bakhuvudet. Drygt en månad senare dog han efter en serie epileptiska anfall.
Anfallen
hade ett klart samband med stress och oro i Daniels miljö. Detta var både
socialtjänstemännen och fosterföräldrarna medvetna om. Enligt dem var det mamman,
och hon ensam, som var stressfaktorn i hans liv. Men Daniel själv förklarade
för läkaren anfallet i november 1991 med "ökad oro i natt i det fosterhem
där han bor", och även fosterföräldrarna nämnde Daniels konflikter med dem
själva och med de andra fosterbarnen som stressfaktorer vilka framkallat
epileptiska anfall. Enligt Daniels terapeut var modern den viktigaste personen
i hans liv och stod för trygghet.
Varför
åtalar inte JO?
JO
kritiserar socialtjänstemännen på en rad punkter, bl a för att de inte såg till
att Daniels läkare fick kännedom om pojkens försämrade hälsotillstånd. Men JO
försvarar dem med att de inte hade "tillräcklig information om
seriekramper".
Det
behövs inte någon sakkunskap för att förstå att en sjukdom som gör att någon
gång på gång faller handlöst och slår sönder huvudet är en livsfarlig sjukdom.
Den 28 april 1992 dog Daniel Sigström av sin epilepsi. Under tiden från april
1991 hade han skadat huvudet vid kramper fyra gånger. Mot den bakgrunden är det
inte ett hållbart försvar för uteblivna läkarkontroller att de som skulle
ansvara för hans vård saknade ingående kunskaper om seriekramper.
JO
tonar vidare ned sin kritik mot socialtjänstemännen genom att konstatera att
man inte kan vara säker på att Daniel skulle ha överlevt, om han hade fått den
vård han behövde. Man kan naturligtvis inte vara bergsäker, men i vilket annat
sammanhang argumenterar en åklagare så och framhåller det som en förmildrande
omständighet?
Det
ligger nära till hands att jämföra Gottsundafallet med det s k Hedemorafallet
(också känt som fallet Mikael). I det fallet väckte JO, med rätta, åtal mot en
socialtjänsteman som förhållit sig passiv trots upprepade anmälningar från en
distriktssköterska om att den fyraåriga tyska pojken Mikael och hans nyfödda
syster misshandlades av sina föräldrar. Anmälningarna hade inte lett till den
omedelbara utredning som var påkallad. Mikael misshandlades till döds av sin
styvfar.
Fallet
Gottsunda och fallet Hedemora liknar varandra på två sätt. I båda fallen fanns anledning
att räkna med att barnets liv var i fara. I båda fallen kom de farhågor som det
fanns anledning att hysa att bli besannade.
I
Hedemorafallet skulle JO ha kunnat uttala att man inte kan vara säker på att
Mikael skulle ha överlevt, om socialtjänstemannen hade sett till att
föranstalta om omedelbar utredning. Men något sådant resonemang förekom inte i
det fallet.
Inte
nog med att JO beslutat att inte åtala i Gottsundafallet och därmed undandrar
saken prövning inför domstol. I en slutkläm ger JO nämnden och tjänstemännen i
Gottsunda beröm för att de "visat ett djupt engagemang och utifrån den
kunskap som förelegat med all kraft verkat för att bereda Daniel gynnsamma
levnadsförhållanden".
Frågan
varför JO intar denna överslätande attityd kan naturligtvis inte besvaras annat
än med spekulationer.
Man kan
notera att JO redan tidigare, i ett beslut den 7 november 1989, förklarat inte
finna anledning till någon kritik mot valet av familjehem för Daniel.
När det
gäller just valet av fosterhem undviker JO att använda ordet kritisera och
säger i stället att det kan ifrågasättas". De skäl JO redovisar är att
hemmet knappast kunde anses vara den stabila och trygga miljö som Daniel
behövde och att det låg på 40 mils avstånd från Daniels mamma och långt från läkare.
JO förklar sedan att valet av fosterhem ändå kan godtas, emedan
socialtjänstemännen försökt hitta något bättre men inte lyckats.
En
annan förklaring än det tidigare JO, som ju är vald av riksdagen, kan antas ha
en fast förankring i det idégods som dominerar det politiska livet i Sverige.
Gustav Petrén var ställföreträdande JO några år, men när Alfred Bexelius skulle
avgå med pension och Petrén betraktades som självklar efterträdare, blev han
inte vald därför att Palme betraktade honom som alltför "kontroversiell".
Många uppfattar JO som medborgarnas försvarare mot självsvåldiga maktutövare,
men som Petrén framhöll kan det ifrågasättas om det förhåller sig så. Problemet
är för övrigt inte begränsat till JO-institutionen. Det gäller också vissa höga
domartjänster.
I den
politiska tankevärlden förekommer ingen självsvåldig maktutövning hos
myndigheter som har till uppgift att hjälpa. Här råder en blockering.
Sverige
har flertal gånger fått schavottera internationellt för att fosterbarn
behandlats i strid mot den europeiska människorättskonventionen. Det är hög tid
att överge den utopiska tron på ofelbara sociala ingenjörer.
Några
av Daniels nödrop till sitt mamma: "Jag hatar att vara här ... man får en
utskällning som heter duga ... det verkar som om jag jämt gör fel ... jag blir
psykiskt sjuk här. Hjälp mig."
Till Ett barns död, samhällets ansvar