Barnfängelser? I Sverige?
Av Siv Westerberg, jur. kand, med. lic
|
|
Jag vill hävda att i dag i Sverige är barnpsykiatriska kliniker i stort
sett bara en form av barnfängelser. Barn som tvångsomhändertagits spärras in
för att man genom barnets och föräldrarnas beteende i en sådan onormal
situation som en inlåsning är skall samla "bevis" för att barnet på
grund av sitt eget och föräldrarnas "onormala beteende" även
fortsättningsvis skall vara tvångsomhändertaget!!!
Vad barnhemmen beträffar skall vi komma ihåg att genom
den ökande medellivslängden är antalet föräldralösa barn i Sverige mycket
litet. Beträffande de få föräldralösa barn som finns så finns det nästan alltid
nära släktingar som är villiga att ta hand om dem. Genom det ökade välståndet
och möjligheterna till socialbidrag finns det i Sverige i dag knappast några
barn som behöver lämnas in på barnhem för att föräldrarna inte har råd att
försörja barnen.
Barnhemmen har i dag i huvudsak samma funktion som jag nämnt om de
barnpsykiatriska klinikerna.
Den allra mest insynsskyddade delen av den tvivelaktiga verksamhet som
tvångsomhändertagande av barn utgör är emellertid fosterhemmen. I dag bedrivs
på detta område av privatpersoner med eller utan tvivelaktig bakgrund ett
ekonomiskt geschäft kombinerat med direkt vanvård av barnen, som flertalet
svenskar inte har en aning om. Det är till exempel vanligt att fosterbarn i
skolpliktig ålder förvägras att gå i grundskolan!!!
Men mer än långa utläggningar om saken berättar exempel ur verkliga livet. Med
mina klienters tillstånd redogör jag kort för fyra fall som för närvarande är
aktuella på min juridiska byrå.
I samtliga fall rör det sig om barn till skötsamma och normalbegåvade eller
mycket begåvade föräldrar utan missbruksproblem. Det rör sig också om föräldrar
som under tvångsomhändertagandet oavbrutet kämpat i olika domstolar för att
återfå sina barn.
1) Daniela Wollmar var nio år när hon
tvångsomhändertogs. Hennes mor Kerstin Wollmar är
till yrket lärare. Danielas två vuxna halvsyskon har i domstol under ed intygat att de haft en god mor och att även Danieta fått all tänkbar omsorg av sin mor.
Kerstin Wollmar kom i konflikt med sin arbetsgivare i
Tidaholms kommun rörande sin lärartjänst. "Hamnden"
från kommunens sida blev tvångsomhändertagande av Daniela, som plötsligt en dag
hämtades i skolan och fördes till barnpsykiatrisk klinik. Under tre månader där
förvägrades hon skolgång. Därefter fördes flickan till ett barnhem där dörrarna
var låsta, "slussar" förekom för att hindra föräldrar och andra att
komma in. Där hölls hon i tre år. Daniela, som tidigare gått i normalklass,
sattes nu i särskola. Den 2 januari 1995 fördes flickan i en transport som
synes starkt likna en fångtransport till ett fosterhem vars adress hemlighålls
för modern. Daniela tilläts på nytt inte att gå i skola. Socialmyndigheten
motiverar detta med att man inte kan hemlighålla fosterhemmets adress om
Daniela går i skola. Hon tillåts numera överhuvudtaget inte att träffa sin mor
eller syskon.
2) Anne-Marie Paulsen-Medalen är ensamstående mor
till två söner, Jan-Åke född 1986 och Peter född 1984. 1989 tvångsomhändertogs
bägge pojkarna. Peter är handikappad. Huvudsakliga motivet var beträffande
Jan-Åke att han måste tvångsomhändertas därför att han hade psykiska störningar
av allvarligt slag som modem påstods vara skuld till. Myndigheterna har vägrat
återlämna honom till modern under motivering att han fortfarande har dessa
störningar. Modem hade aldrig märkt några psykiska störningar hos pojken; han
var tvärtom ovanligt välbegåvad och väl utvecklad på alla områden, vilket också
intygas av hans lärare, som också säger sig aldrig ha sett några psykiska
störningar hos pojken.
Den handikappade Peter placerades som fosterbarn hos en fyrabarnsfamilj där
fosterfadern arbetade som stuveriarbetare och fostermodern som undersköterska
på natten. I familjen fanns därtill ytterligare ett fosterbarn. Fostermodern fick
utöver sedvanlig fosterbarnsersättning en betalning som motsvarade undersköterskelön för att hon skulle ta tjänstledigt och
helt ägna sig åt den handikappade Peter. Vad socialmyndigheten inte visste var
att fostermodern visserligen tog tjänstledigt från sin nattjänst på ett sjukhus
i Göteborg men i stället omedelbart tog en likadan tjänst på ett sjukhus i
Alingsås.
Anne-Marie Paulsen-Medalen märkte att Peter
vanvårdades grovt i fosterhemmet, han uppvisade oförklarliga blåmärken och
tiggde och bad sin mor att få flytta hem. Hennes kritik tystades av
socialmyndigheten med hot om åtal om hon fortsatte forska i missförhållandena.
Hennes misstankar bekräftades då en midsommarnatt polis måste ingripa för
att hindra den starkt berusade fosterfadern från att slå ihjäl den likaledes
berusade fostermodern. Det kom nu fram att socialmyndigheten hela tiden vetat
om att fosterfadern hade mångåriga och grava alkoholproblem. Nu har
fosterföräldrarna nyligen separerat, men socialmyndigheten tvångsvårdar
fortfarande den handikappade Peter hos den förvärvsarbetande fostermodem. Hon
har nu att ta hand om sina egna fyra barn, två fosterbarn och inom kort även en
baby som fostermoderns tonåriga dotter väntar.
Under pågående tvångsvård beordrade myndigheterna vid ett tillfälle att
bägge pojkarna, då sex respektive åtta år gamla, i utredningssyfte skulle
läggas in på barnpsykiatrisk klinik. Under den tre veckor långa vistelsen på en
låst avdelning tilläts pojkarna att vistas utomhus sammanlagt sex gånger.
3) och 4) Alexander Aminoff och Frans Lovasz är två
unga män som i barndomen varit tvångsomhändertagna i fosterhem där de utsatts
för vanvård och fysisk misshandel och under långa perioder helt förvägrats
skolgång. Bägge kom ifrån fosterhemsvistelsen genom dramatiska rymningar.
Nu i vuxen ålder har de stämt svenska staten inför svensk domstol med krav
på skadestånd för det lidande de tillfogats i fosterhemmen under
tvångsomhändertagandet. Deras talan har avvisats. Bakom domstolens diffust
formulerade avvisningsbeslut tycker man sig kunna uttolka att svenska domstolar
tydligen anser att det fosterbarn, som inte i vuxen ålder kan exakt precisera
dag, tid och plats för varje örfil eller slag med tillhygge, kan inte få sin
talan om skadestånd ens prövad i svensk domstol. Vidare tycker man sig kunna
utläsa ur domstolens avvisningsbeslut att domstolen inte kan förstå hur det kan
medföra rätt till skadestånd att ett barn förvägrats att träffa sina föräldrar
eller förvägrats skolgång.
När skall svenska folket äntligen få veta sanningen om vad som sker i
fosterhemmen?
Fallen Wollmar och Paulsen-Medalen
är anhängiga i Europakommissionen för mänskliga rättigheter i Strasbourg.
Alexander Aminoffs och Frans Lovasz kommer inom
kort att anföra klagomål inför kommissionen.