AGALAGSHYCKLERIET
Advokat Lennart Hanes inlaga till Svea Hovrätt

Svea Hovrätt

Avd 8

Mål B 484- 99

A och K S ./. .åklagaren

Till vidareutveckling av överklagandet anföres följande.

Makarna S är hyggliga och skötsamma människor. Som föräldrar är de varmt fästade vid dottern V, ambitiösa och måna om hennes utveckling till en sund och lycklig individ. I detta syfte har de ägnat mycken tid åt hennes fostran och i överensstämmelse med bibeln och sin egen religiösa övertygelse agat barnet när dess uppförande så påfordrat och därtill före agan givit dottern tre varningar för att ge henne tillfälle att själv korrigera sitt dåliga uppförande. Agan har alltså varit kärleksfull och omtänksam men också något som föräldrarna velat undvika. Det redskap de använt för agan måste betecknas som idealiskt. Skohornet i plast fick ersätta handflatan, livremmen och stekspaden (i plast) just för att det gav den momentana men snabbt övergående smärtförnimmelsen som är agans natur dvs en kroppslig och kännbar bestraffning som varken ger skador eller ens märken. (I domen omnämns ett säkerligen mycket litet blåmärke som kan ha uppstått när flickan rörde sig i protest). Plastskohornet ger således ej så kraftiga effekter som en käpp, rotting eller exempelvis björkris.

Denna kärleksfulla och rimligen adekvata fostraromsorg skall nu rendera föräldrarna ett tvåmånaders fängelsestraff vardera. Ett tragikomiskt resultat av en straffprocess med många makabra inslag väsentligen utvisande juridikens hädanfärd till förmån för något i straffprocessen icke närmare definierat men ytterst frånstötande, åtminstone för civiliserade länder. Jag uppmärksammar därför några av degenerationsyttringarna i straffprocessen.

1) Distriktsåklagaren Hans Kolb yrkade ansvar för båda makarna för bötesbrottet ringa misshandel.

Utan redovisad anledning och utan nytt förundersökningsmaterial ratades Kolb och ersattes av bitr. chefsåklagaren Åke Olsson som ändrade brottsrubriceringen till fängelsegrundande misshandel samtidigt som domstolen trappade upp angreppet mot familjen genom att förordna ett målsägandebiträde, varigenom dottern V av domstolen förvandlades till brottsoffer. Olsson är knappast kunnigare eller skickligare jurist än Kolb, icke heller är det känt eller troligt att han som människa är mera fullkomnad, (godhjärtad eller omtänksam) än Kolb. Det kan ifrågasättas om rättssäkerheten hölls på sådan nivå som särskilt kan krävas i brottmål oaktat målet kan hänföras till politiska trendmål.

2. Agaförbudet i föräldrabalken 6 kap 1§ är en civilrättslig bestämmelse utan sanktioner gentemot överträdelser därav. Det uttalades bl a att denna typ av författningsmutation var en rekommendation att bruka mindre våld i hemmen dvs en sorts attitydskapande författning. Om sådana ambitioner har senast professor Anders Agell skildrat i SvJt 1998 s 518. Han förefaller föga imponerad av det selektiva urvalet av skyddsvärda attityder som ju närmast inriktas på att försvaga familjens stabilitet. Sedan författningsändringen januari 1979 har lagändringar ej skett.

3. Den 13 maj 1983, nr 8811/79 beslutade den Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna att ogilla klagomål från några medlemmar av den frireligiösa församlingen Maranata i Stockholm. Klagomålen avsåg riskerna och hoten av att agan efter en utvidgad tolkning av straffrätten (BrB 3 kap 5 §) skulle föranleda åtal och straff samt också risker för samhällsomhändertagande av barnen. I målet hävdade den svenska regeringens agent att denna lex imperfecta saknade varje direkt praktisk verkan utöver den att försöka uppmuntra till en omprövning av hur man skall behandla barn.

Kommissionen godtog regeringens agents försäkringar och uttalade bl a att den verkliga effekten av lagen är att "uppmuntra till en positiv omprövning av hur barn bestraffas av sina föräldrar, att avskräcka från missbruk och att förebygga excesser som med rätta kunde beskrivas som våld mot barn." Man kan naturligtvis fråga sig om regeringens agent vilseförde kommissionen och att författningsändringen så att säga i lönndom kalkylerade med att förr eller senare skulle åtminstone en del rättstillämpare tillämpa strafflagen på ett sätt som ej var öppet redovisat och därför kunde förnekas för skilda politiska syften.

4. I en uppsats i SvJt 1996 s 523 berör professorn i rättshistoria juridikens sönderfall och kanske också dess hädanfärd icke bara på grund av historielösheten och därmed rättstraditionens och dess genom århundraden testade principers tillkortakommande utan för att "Den starka statens förvaltningsbyråkratier hade skapat utrymme för en expansiv korporativ civilrätt och offentlig rätt - på den traditionella civilrättens bekostnad. Arbetsrätt, hyresrätt, socialrätt, skatterätt, miljörätt var alla kraftigt expanderande rättsområden - alla utan någon önskan om att anknyta till historiska förebilder - även om så kunnat ske". Han påkallar en återgång till striktare regler och avrundar undersökningen med att uppmärksamma rättshistorikernas betydelse i att medvetandegöra praktiserande jurister om problemens karaktär och att ange historiska exempel. "Den roll lagstiftning - inte minst genom generalklausuler och ramlagstiftning - lagt på domstolarna har mer utgått från att tillvarata "lagstiftarens vilja" (uttryckt i politiska förarbeten ) än att utifrån en styrande (dynamisk) rättsvetenskap utveckla rättspraxis."

5. Dessa realistiskt pessimistiska bestämningar finner sin dystra motsvarighet inom straffrätten. Jag hänvisar till professor Vagn Greves uppsats i SvJT 1997 s 597 ff "Tendenser i det strafferetlige system". Hennes tes är att faror på senaste tid framträtt som ett hot att både rättsstats- och socialstatsideologierna detroniserats till förmån för lagstiftning med populistiska och irrationella motiv. Som författaren påpekar (s 598 f) skall de rättsstatliga principerna skydda medborgarna mot statens övergrepp. Eftersom staten i rättsstaten ses som ond (åtminstone latent) och i socialstaten som god anses medborgarna där som en grupp farliga individer som skall tillrättaföras." Straffrätten i en socialstat skall därför icke skydda medborgarna, som den skulle i rättsstaten; den skall vara ett redskap för statsmakten". En av huvudpoängerna som vidareutvecklas med socialstatens övergång till den politiska staten. Nu är det av mindre vikt att bekämpa kriminaliteten än att bli populär (vald eller omvald).Varför inte också hos massmedian (min anmärkning). Särskilt den syndiga förbrytelsen skall bedömas strängare än dess straffvärde. Se om de sk artbrotten varvid författaren citerar från utredningen om Ett reformerat straffsystem SOU 1995:91 s 606 f. och uppmärksammar att kommittén funnit det svårt att klargöra vilka dessa är. Således är grov misshandel, checkbedrägeri och stöld icke ett artbrott till skillnad från rattfylleri, vapeninnehav, olovlig jakt, olovlig vistelse, våld mot tjänsteman, skattebrott och väskryckning.

Författaren påvisar vidare att juristerna marginaliserats i utredningsväsendet (lagstiftningen) till att börja med av ekonomerna och numera av i statskunskap utbildade eller av personer utan insikt i vetenskaplig metodik - politiska ämbetsmän. Dessa är per definition partipolitiskt orienterade, knappast medvetna eller intresserade av principer utan går vilse i en snårskog av ändamålsinriktad lämplighet till underkastelse av politiska hugskott av icke sällan mediokert slag. Politiska styrningar medelst offentliga utredningar har sedan länge underminerat vår rättsordning. Beklagligtvis är det förborgat i vad mån åklagare eller domare tar intryck av den ordergivning som till äventyrs kan uppfattas i skilda offentliga utredningar liksom vilka det kan röra sig om. Någon ändring av strafflagen har i vart fall ej skett för att det sanktionsfria agaförbudet enligt föräldrabalken 6 kap 1§ skall förändras.

Det är alltså åklagaren och Tingsrätten som konstruerar brottsrekvisiten, vilket lett till en så pass ojuridisk produkt som aktuell dom. Jag pekar på följande avsteg från ett juridiskt synsätt.

1) Agans utformning och utförande har ej analyserats utan lagstridigt bedömts som misshandel. Om föräldrar valt agan som inslag i sin fostrargärning torde inskridanden däremot endast kunna ske mot excesser av definitionen dask i stjärten samt med beaktande barnets ålder. Agan skall naturligen ge en momentan men snabbt övergående smärtförnimmelse. Att agan utförts under ca elva månader är ovidkommande utan bestraffningen skall relateras till orsaker och tillvägagångssätt. Först tre varningar

och därpå påtagligare sanktioner utan inslag av översitteri eller elakhet. Frekvensen måste relateras till barnets uppträdande utifrån dess personlighet. V är skildrad som påstridig, kaxig, envis, orädd, livlig men påfallande olydig. Gentemot ett sådant barn måste agan tillgripas oftare än mot exempelvis ett sävligt och fogligt barn. För övrigt fick modern S och hennes broder icke sällan aga medan deras snälla och lugna syster praktiskt taget aldrig agades. Det är knappast svårt att förstå att lagstiftaren föredrog en propagandalösning framför intrikata analyser över agan som sådan. Tingsrättens synpunkter att "misshandeln av V S har skett i hemmet (!) under lång tid samt varit planerad (visst inte) och systematisk (snarare oregelbunden och alltid orsakad av flickans dåliga uppförande)" är förvridna men resulterar i en anpassning till trender.

3. Överraskande nämner Tingsrätten att barn (möjligen icke V) är beroende särskilt av sina föräldrar för att känna trygghet i sin uppväxtmiljö (troligen åsyftas därmed icke Vs eget hem). Fråga är till vilket syfte barnet skall skiljas från föräldrarna under deras fängelsesejour. Föräldrarna blir offret. Oberoende hur man pressar barnens-bästa-demagogiken är domstolens överdrivet fientliga inställning till och behandling av föräldrarna på intet sätt önskad av V. Tvärtom. Hon älskar sina föräldrar för vad de är, nämligen det käraste hon har. Hon vet också att de inte vill henne något ont.

Tvärtom. Hon litar fullkomligt på dem. I sammanhanget må uppmärksammas det politiska orerandet om barnets bäst ändock att ingen vet något därom under dess barndom för att kanske få rätta svaret av barnet självt 30 år senare. Domen torde sedd på kort eller lång sikt varken nu eller längre fram i livet lända till Vs bästa eller med andra ord ingenderas.

4. Hade straffprocessen handlagts med den känsloneutrala objektivitet som faktiskt stod att finna under rättsstatsepoken och faktiskt även under dess efterföljare socialstaten så borde barnet ha kommit i blickpunkten på ett helt annat sätt. Vs påtagliga frimodighet och stora beredvillighet att avslappnat skildra bestraffningarna sådant det kunde iakttas genom videoupptagningen av förhöret med henne är även det betydelsefulla omständigheter av agans karaktär och struktur. Att domstolen så totalt bortser från den lilla människan V ger en otäck ansats av att V degraderas till objekt för att därigenom kunna bli slagträ mot föräldrarna. Detta synsätt på människorna är inom vissa rättsområden uttalat inom socialstaten men helt dominerande för totalitära stater.

5.Anmärkningsvärt förenklat finner Tingsrätten ej anledning att särskilt pröva "skadornas" straffrättsliga hemvist. I det av kommissionen behandlade klagomålet redogjorde regeringens agent för tröskeln mellan agan och misshandel och berörde rättsfallet där en fader luggade sin dotter så hårt att hår lossnade, vilket bedömdes som misshandel men att påföljd för brottet icke erfordrades. Denne framhöll vidare att "dessa mindre fall av misshandel föll utanför det straffbara området. Därav följde att en lätt kroppslig tillrättavisning av ett barn från föräldrarnas sida såsom en örfil eller en dask i baken på ett sätt som icke ger upphov till skada utan allenast till en ringa kortvarig smärta icke skulle vara ägnad att föranleda åtal." Om nu regeringens agent på ett hederligt sätt relaterade agaförbudets rättsliga innebörd torde det vara tveksamt om ens Kolbs åtal för ringa misshandel hade kunnat bifallas.

6. I rättsstatens straffrättsskipning var gärningsmannens uppsåt av stor betydelse. I det nya politiska straffsystemet tycks domstolarna kunna bortse från denna grundprincip. Ingen av makarna S har önskat eller åsyftat att vålla dotterns ens antydan till skada. Oberoende av hur man pressar definitionen av kroppsskada så har någon sådan ej drabbat V.

7. Båda föräldrarna är varmt religiösa, medlemmar i en världsomspännande evangelisk församling, Krukmakarens hus, för dess anhängare har bibeln, bibelläsning och bibelns sanningar en oerhört djup innebörd. De har genom bl a sina bibelstudier funnit ett starkt stöd i bibelns sanningar om agans stora värde för det uppväxande släktet. Agan har därigenom för dem inneburit respekt för religionen och bibelns principer och att lyda Gud av hela sitt hjärta. Att religionsfrihetslagen har högsta dignitet och att religionsfriheten även åtnjuter skydd av europakonventionen förbigås med så demonstrativ tystnad att domen ger intryck av att föräldrarnas varma religiositet är en försvårande omständighet. Om en kränkning av religionsfriheten riskeras gäller enligt SFS 1994:1219 artikel 9 ett skydd förreligionsfriheten sanktionerat med bl a skadeståndsrisker.

8. Skadeståndet för kränkning påstår Tingsrätten "vid en objektiv bedömning" ha inneburit en allvarlig kränkning av hennes personliga integritet. Bedömning är fjärran från objektiv och genomsyrad av godtycke. Flickan lever i en så nära både intim och innerlig relation med båda föräldrarna att det torde var mycket svårt att med en adekvat ordanvändning finna fram till ett innehåll i den påstådda kränkningen. I vart fall har V ej upplevt eller haft orsak att uppleva föräldrarnas aga som kränkande.

Sammanfattning

Den uppslutning kring den politiserade straffrätten som framträder i Tingsrättens dom är givetvis mycket farlig framför allt för att rättssäkerheten förintats. Under vårt århundradets många rättsstatssammanbrott har enträgna varningar rests mot politiseringen av strafflagen just för att avsaknaden av rättssäkerhet är ett av de säkra kännetecknen på totalitära statssystem.

För vår rättsordning kan dessa farhågor te sig opåkallade och överdrivna men inom juridik och författningsformuleringarna kan de små avvikelserna få de mest förfärande följder. Rättssäkerhet slås enkelt ut på ungefärligen samma sätt som luften går ur en ballong även med ett litet hål.

Bevisning.

Förhör påkallas med makarna S samt med deras dotter V - genom det videobandade förhöret med henne.

Stockholm den 5 februari 1999

Lennart Hane

Allt för "barnens bästa"
Av Harald Svensson

När föräldrar blir offer
Av Ruby Harrold-Claesson

Socialtjänsten agerade polis
Av Robert Dujmovic

Crime and punishment
Av Lennart Hane

Common sense or double standards?
Av Ruby Harrold-Claesson

How to control adults by means of "children's rights"
By Lynette Burrows

Tillbaka till Pågående Rättsfall