Av
Tina Lundberg, frilansjournalist
|
|
Efter många turer kördes Karin Karlsson 13, iväg till
ett av SiS ungdomshem. När hon kom dit fungerade det vare sig i skolan eller
hemma. Karin hade börjat skolka, skära sig och matvägra. Knappt halvåret därpå
skrevs hon ut. Då hade saker skett som inte får ske.
– Jag trodde utredningar var till för att hjälpa,
istället slutade det med att jag misshandlades, berättar hon.
När
Karin var 11, påvisades vid psykologtest att hon hade en form av ADHD och
autistiska drag.
–
När jag gick i sjuan sa lärarna att jag var den svåraste elev de mött. De rådde
mamma att låta SiS göra en utredning på mig, annars skulle jag
tvångsomhändertas. Fan vilket helvete det har varit, utbrister Karin.
Försiktigt
börjar hon berätta. Från mobbningen i skolan, övervikten, till dagen då hon
transporterades till institution.
– Det
där hemmet alltså, personalen hade lika mycket problem som vi. Glömmer aldrig
när jag hade försovit mig och satt på toaletten. Jag hade precis upptäckt att
jag hade fått min mens. Plötsligt bankade det på dörren. Jag bad att få göra
mig i ordning. Bad igen. Spelade ingen roll. Jag skulle ut. Nu!
Karin
hann inte resa sig förrän toalettdörren öppnades och vårdarna rusade in. Hon
tappade balansen och föll.
–
Den ena vred runt armarna och tryckte händerna mot skuldrorna. Den andra höll
fast i mina ben. Det gjorde ont. Jag ville loss. Skämdes. Fick panik.
Efter
incidenten frågade vårdarna om Karin hade förstått varför de hade gjort som de
gjort. Hon sa ja av ett enda skäl - att få dem sluta. Men inom henne växte
föraktet. Och tårarna.
Kroppen skakade våldsamt
–
Det kom en tjej som jag blev bästa vän med. Jag var så glad för att hon fanns.
De andra ungdomarna tyckte jag var en ”blöjjis” eftersom jag inte använde
droger.
En kväll ville flickorna borsta tänderna ihop. Den kvinnliga vårdaren sa ja,
förutsatt att de inte låste toalettdörren.
– Plötsligt störtade fyra vårdare in
och sa att vi inte fick vara två där. Vårdaren som sagt ja sa nu att hon aldrig
hade sagt det. I sekunden efter greppade de tag i mig bakifrån. Det gjorde så
ohyggligt ont. Plösligt låg jag nerbrottad i mitt rum.
– När den kvinnliga vårdaren försökte klappa min kind, bet jag hårt i hennes
finger. ”Din jävla satans unge” skrek hon. Ett isande hugg i ryggen. Plötsligt
började kroppen skaka våldsamt.
Karins byxor var nu nerdragna till smalbenen. I samma stund släppte vårdarna
greppet. Hon kröp under sängen, låg i fosterställning och grät.
–
Dagen efter ringde jag socialsekreteraren och bad om hjälp. ”Överdriver du inte
nu?” Hon trodde mig inte. Jag blev helt förtvivlad.
Efteråt
frågade vårdarna om Karin hade förstått varför de hade hållit fast henne.
Hennes svar var nej.
–
Det kändes aldrig som de hade dåligt samvete eller frågade sig om det verkligen
var okej att behandla oss ungdomar så brutalt. Det handlar om en sak, ni vuxna
behöver tillsammans med oss skapa förståelse och respekt. Visst kan vi unga
göra fel, men när ni vuxna felar tystas det ner. Hur trovärdigt är det.
*
Karin Karlsson har fingerat namn.
623 anställda vid SiS har
okänd utbildning
Håll käft och le
Av Per-Arne Pettersson och Tona Lundberg
Av Magnus Wennerholm, Peter
Lindgren och Susanne Edmark
Paragraf 15 b - Kalla fakta
programmet